Sida 4
En helt okej dag
23 Feb 2014
Idag har det varit en bra dag, en helt okej dag för att vara mig. Har umgåtts med makens familj, varit ute på två kortare promenader, plockat snödroppar och bara funnits till. Jag har inte någon ökad värk efter fredagens sjukgymnastik förutom att jag har röda, lite svidande märken efter tejpningen av handryggarna. Så jag ska inte tejpa dem något mer. Jag klarade av att vara en stund i affären idag men prövade på något nytt för min del. Jag läste för ett tag sedan på en av de bloggar jag följer att bloggskrivaren lyssnade på rogivande musik för att skärma av från omgivningen vid vistelse bland mycket folk. Jag pluggade in lurarna i öronen och lyssnade på lugn pianomusik under hela min lilla shoppingtur och det fungerade faktiskt väldigt bra. Kvällen avslutades med en liten film och myskväll med sonen, bara han och jag då maken jobbar. Fungerade bra idag! Jag orkade vara mamma och jag orkade med att vara delaktig, på mitt sätt, dvs något mindre engagerad än förr men ändå delaktig.
Jag gjorde en bra sak som jag känner mig lite stolt över igår och det var att avstyra att få besök på förmiddagen idag. Dels skulle vi bort på lunch och dels var jag så trött efter fredagen. Kände att jag behövde hela förmiddagen idag till att ta det lugnt, komma in i duschen och bara få göra mig iordning i min takt. Jag ville vara snäll och säga ja men inom mig kände jag hur starkt motståndet var och hur väl jag behövde ha tiden på egen hand. Så efter lite överläggningar med mig själv och maken så tog jag mod till mig och sa nej och det var inget mer med det, så det var inte så farligt att faktiskt säga det. Så våga säga nej när du faktiskt känner att det är det du vill säga!!
Sonen och jag värmde på en matlåda till kvällsmat och så skönt det var att inte behöva känna press på att behöva prestera något att äta. Så jag bestämde mig för att köpa några fler matlådor och sedan se till att göra lite storkok att frysa in till luncher och kvällar då det bara inte fungerar att få till något ätbart. Så mer matlådor åt folket! :)
Nu kan jag andas ut en stund
22 Feb 2014
Fick i torsdags svar på alla provsvar utom ett. Det visade att jag hade D-vitaminbrist annars var provsvaren bra enligt min distriktsläkare. Jag fortsätter alltså att äta Levaxin i den dos som jag gjort nu under två år. Fick D-vitamin utskrivet i tablettform, 4x800 IE per dag. Hoppas att detta kan pigga upp något. Jag skulle få en lista med provsvaren och referensvärden hemskickad. Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta med ångestdämpande om jag inte mådde bra men jag är ju väldigt restriktiv med att stoppa i mig för mycket piller. Jag sa ju nej till AT-läkaren så sent som för en vecka sedan när han skulle förnya mina recept. Men min distriktsläkare förnyade det receptet så är det upp till mig om jag hämtar ut det eller ej.
Sjukgymnastiken fungerade bra igår. Alla övningarna gör jag med hjälp av en pilatesboll. Jag har dock mest ont i handlederna och har därav svårt att stödja på dem. Jag har inte kunnat ha mina handledskydd nu under en vecka på grund av värk. Har haft ökad värk (träningsvärk hoppas jag) sen förra veckan i framförallt armar, rygg, nacke, axlar, mage och rumpa. Benen jobbade jag inte direkt med så de klarade sig rätt ok. Istället för handledsskydden tejpade min sjukgymnast mina handleder, eller snarare handryggarna för att jag inte skulle kunna böja ner handlederna. Fungerade bra, haft så under natten till idag men det var inte skönt att ta bort tejpen och dessutom tror jag att jag var överkänslig mot den då det börjde kännas i huden innan jag tog bort den. Fortsatta planen är egen träning två gånger nästa vecka och sen en ny uppföljning med sjukgymnasten i början på veckan efter. Sen har jag ju Yoga en gång i veckan också.
Bokade in ett besök hos terapeuten nästa vecka trots att jag tänkte att jag inte behövde samtalen så ofta längre. Men efter veckans ökade ångest när jag kände att jag inte fick besked och allt bara blev förmycket kände jag att jag nog behövde ventilera lite. Så efter lite mailande med min terapeut bokade vi in ett möte nästa vecka.
Och så kom äntligen beskedet från Försäkringskassan. Fredag eftermiddag framåt kl.16. Ni kan ju förstå att jag nästan har hållt andan hela veckan. Min handläggare har godkänt fortsatt sjukskrivning enligt läkarintyget och hon var tacksam för mitt informerande mail. Vi ska ha en ny kontakt för att stämma av igen i slutet på mars. Nu kan jag andas ut. Fortsätta med min plan och hoppas på att jag orkar, att min kropp orkar och att mitt psyke håller. Andas, andas, andas.
Varför denna ångest?
19 Feb 2014
Jag blir inte av med den där ångesten. Men jag har inte tagit en tablett för att mildra den, vägrar. Haft en stegrande ångest sen fredagens läkarbesök. Yogan var inställd idag och det fick jag veta när jag satt där och väntade på att det skulle bli dags, tyckte det var konstigt ensamt. När jag efter en kvarts väntan gick tillbaka till receptionen fick de ringa till sjukgymnastmottagningen och då visade det sig att yogan var inställd och att de hade ringt till alla och sagt det. Men inte till mig. Jag hade behövt yogan och jag hade behövt att de kunde komma ihåg mig. Nu fick jag göra mig iordning, köra bil, sitta och vänta i onödan för att bara få åka hem igen.
Jag har inte fått någon feedback från Försäkringskassan angående senaste läkarintyget och mitt mail till min handläggare. Jag berättade läget och skrev som det var att läkarintyget inte stämmer till vissa delar och att en del delar saknades. Jag fick hänvisa till föregående läkarintyg vad det gäller planering för återgång i arbete samt vad vi kom fram till i mötet med Försäkringskassan i början på januari 2014. Jag beskrev min planering fram till vecka 17 då stressgruppen slutar. Jag måste ju bara få veta om min förlängda sjukskrivning blir godkänd eller inte. Ångest. Stresspåslag. Ångest.
Att helt plötsligt ha elva veckors planering inbokad i kalendern gav mig riktigt mycket stresspåslag. Jag har haft och kommer att ha aktiviteter 3-4 dagar i veckan, sen tillkommer ju förstås mitt privata med familjen, vänner. Kan inte andas. Ångest för det också.
Jag vill orka med livet, jag vill inte ha ångest, jag vill inte känna denna klump i magen, jag vill inte bli stressad av så lite. Jag vill bli normal... normal! Andas lugnt och stilla, orka, fixa, klara, göra, vara glad, vara normal. Ingen ångest.
River flows in you
19 Feb 2014
Igår fick jag ett så fint pianostycke av min syster. Något att lyssna på oavsett stämningsläge. Måste bara dela med mig av det.
Längtar till skogen
18 Feb 2014
Orkar inte skriva om dagens mående. Längtar till skogen, längtar efter att få plocka skogens guld. Det är som meditation, min fristad, mitt lugn och ro för själen. Skulle behöva det nu. <3
En dålig dag
17 Feb 2014
Solen skiner utanför mitt fönster men här sitter jag och mår inte alls bra idag. Fredagens läkarbesök hänger kvar som en tung skugga. Har haft ångesten nära hela helgen men har försökt att ignorera den. Aktivitetsnivån har nog också varit för hög senaste två veckorna och fredagens händelse blev liksom det som fick bägaren att rinna över. Ända sen i onsdags efter Yogan har jag haft ont i kroppen, mer än vanligt. Troligtvis träningsvärk. I torsdags gjorde jag ju olika övningar på sjukgymnastiken trots att jag redan hade värk. Träningsvärk är ju en positiv värk men jag känner mig bara så svag. Tyvärr har inte värken eller svaghetskänslan mattats av under helgen utan bara blivit mer och mer påtaglig. Idag känner jag mig bara som en disktrasa, svag, tårar och orolighetskänsla i hela kroppen. Jag skulle ha lunchat med en vän idag och efter det skulle jag ha varit på sjukgymnastiken för lite träning. Jag har avbokat allt. Fixar det inte idag. Att jag tog min son till dagis i morse var bara på ren envishet och att behovet av ensamhet fick mig att klara av det. Det är vad som står på agendan imorgon också, att ta sonen till dagis.
Angående fredagens läkarbesök så pratade jag idag med min terapeut som skulle ta upp det hela med medicinskt ansvarig läkare där på mottagningen där jag går. Det läkarintyg som blev resultatet av mitt besök motsvarar inte det jag sagt och inte det läkaren sagt till mig. Någon plan för fortsättningen finns inte med vilket tidigare läkare varit noga med. Mitt hälsotillstånd stämmer inte med verkligheten heller vilket gör att jag har svårt att stå för vad som är skrivet. Meningen är att jag ska ringa till min handläggare på Försäkringskassan och berätta vad läkaren sagt om fortsatt planering men det finns inget att säga. Jag har min egen plan men läkaren har ingen mer än att jag kan gå och jobba men det har han som tur är inte skrivit i intyget. För det klarar jag inte just nu. En sak i taget. Jag har ändå snart varit borta från mitt arbete i två år, två år. Känns tungt.
Nedtrappning av psykoterapi
16 Feb 2014
I fredags besökte jag även min terapeut. Det var många veckor sedan vi sågs nu. Under nio månader har vi setts två gånger i veckan nästan hela tiden med undantag för sommarsemester på några veckor. I mitten på december blev jag ju plötsligt mycket bättre psykiskt och började då känna att mitt behov av samtal inte alls var lika stort längre. I samma veva blev jag rejält förkyld och fick avboka några träffar, julen kom och det dröjde ett par veckor innan vi sågs. Sen blev det en gång i början på januari men sen åkte jag ju på en ännu mer rejäl förkylning och fick avboka och flytta fram vår träff flera veckor. Så i fredags sågs vi då äntligen. Under de här veckorna när vi inte träffats har jag ju hunnit fundera över vad mina behov är just nu. Jag känner nu att jag ska prioritera att komma igång fysiskt och lägga mest energi på det. Jag känner mig på något sätt färdig med mycket som vi samtalat om och vill lämna mycket bakom mig. Men jag hade aldrig varit där jag är idag om jag inte hade fått möjligheten att ha dessa samtal. Det känns som om jag har tömt ut allt som legat och gnagt och som jag noga dolt. Just nu finns det inte så mycket mer att säga. Jag har säkert områden där jag behöver fortsätta att arbeta med mig själv och mitt beteende men jag får ta det lite längre fram. Vi bestämde att vi ska ses om sex veckor igen och utifrån hur jag har det då planera hur fortsättningen ska se ut. Känns skönt att veta att min terapeut finns kvar även om vi inte ses på ett tag. På nåt sätt är det ju ändå så att det här är personen som faktiskt vet mest om mig just nu, som är den som fått veta alla dolda tankar jag haft. En person som bryr sig om hur jag mår, en person som varit orolig när jag mått som sämst. Jag är verkligen tacksam för att jag har haft möjlighet att få det här stödet, det är verkligen inte alla förunnat. Men nu börjar en annan resa för mig, en fysiskt uppbyggande resa.
Förlängd sjukskrivning
15 Feb 2014
Igår var jag hos min sjukskrivande läkare, en ny AT-läkare som fick mig att börja gråta efter besöket. Han tog verkligen inte mina besvär på allvar utan jämförde mig med sin fru som också har Hypotyreos och hon var minsann trött men fick likväl arbeta ändå. Nä, det var verkligen inte en person som jag klaffade med. Upplevde det oprofessionellt att han började jämföra mig med sin egen fru. Ja, men nu är det ju så här att jag faktiskt inte bara har Hypotyreos, dessutom har ju värdena sett bra ut under två år (visst var jag igår för att kolla upp detta men inget är klart och några slutsatser kan inte göras än). Han tyckte också att jag kunde börja trappa ut mina antidepressiva när jag ville. Men jag har ju precis kommit över kanten och som jag förstått på andra läkare jag träffat bör man ha varit symtomfri under minst ett halvår innan man ger sig på att trappa ut medicinen. Jag sa att jag inte vågade röra medicineringen just nu, vill inte riskera att falla ner igen. Han sa åt mig att jag kunde bryta sjukskrivningen när som helst och börja arbeta igen, inget tal om någon långsam upptrappning här inte. Min tidigare läkare var väldigt noga med att poängtera vikten av en långsam upptrappning när det väl blev dags för mig att börja arbetsträna så varför detta inte var viktigt längre förstår jag inte. Jag berättade hur planen var, att jag skulle gå på Yoga och sjukgymnastik och sen börja i stressgruppen i mitten på mars till slutet på april. Därefter påbörja diskussion om arbetsträning. Han förlängde sjukskrivningen men tyckte nog att jag kunde pallra mig iväg redan på måndag till jobbet istället. Vadå spä på mitt dåliga samvete för att jag inte jobbar! Får se om Försäkringskassan godkänner läkarintyget för det var inte ifyllt ordentligt fick jag se när jag kom hem. Men nu tänker jag hålla mig till planen jag har så gott det går och hoppas på att den håller.
Fysisk utredning och träning
13 Feb 2014
Idag har jag träffat min distriktsläkare för första gången. Kändes som att han tog mig på allvar och ville utreda vidare mitt mående. Han fick min lista på de symtom som jag upplever mig ha. Jag fick berätta kortfattat om min situation och vad som hänt senaste åren. Han tog blodtrycket vilket som vanligt var väldigt lågt. Mina akillesreflexer (muskelreflex som utlöses vid slag mot hälsenan) kollade han också vilka tog lång tid innan de svarade. Dessa två saker tillsammans med misstanken om karpaltunnelsyndrom och förstås allt annat som är nedsatt just nu kan vara tecken på att sköldkörteln inte jobbar som den ska trots mitt intag av Levaxin. Jag var ju inne på att fasa ut Levaxinet men läkaren trodde snarare att det kanske var dags för en höjning av Levaxindosen. Jag har läst en del negativt om att inta för hög Levaxindos om det är något annat underliggande som är problemet och att man då kan bli ännu sämre. Läkaren ville ändå kolla upp läget med mina binjurar och en hel del annat som han inte pratade så mycket om men när jag kom och skulle ta blodprov efter läkarbesöket hade han beställt en hel radda med saker. Känns bra att saker och ting blir ordentligt undersökta. Jag ska få återkoppling om en vecka.
På eftermiddagen träffade jag min sjukgymnast. Jag har tidigare fått övningar för nacke- och rygg vilka jag ska fortsätta med. Sen kom vi fram till idag att jag ska komma dit två gånger i veckan för att börja träna upp kroppen sakta och försiktigt. Jag fick testa olika övningar och han valde ut tre av dessa som jag ska börja med, bara en kvart i första skedet. Det blir ju också en träning i sig att ta sig dit och komma igång med något regelbundet. Så nu veckorna framöver har jag Yoga en gång i veckan och annan träning två gånger i veckan. Känns roligt att det börjar hända lite saker nu och jag hoppas att det ska bära. Min sjukgymnast är väldigt försiktig och vill inte lägga några prestationskrav på mig och det var också han som begränsade tiden för träningen eftersom jag fått så många bakslag tidigare.
Och en sista grej bara: JAG FÅR VARA MED I STRESSGRUPPEN!!! Fick besked idag och det var inga problem. Jag skulle få hemskickat schema och mer information och var nu uppskriven som deltagare i gruppen. Vilken lättnad. Känner mig glad idag för allt positivt som hänt. Glad men med träningsvärk i kroppen sen Yoga och dagens övningar!
Tillbaka till verkligheten
12 Feb 2014
Ja, då var jag tillbaka i verkligheten igen. Har varit hos min syster ett par dagar och bara umgåtts och varit. Inte ägnat en massa tid åt internet, mobiltelefonen eller TV. Har vilat hjärnan och det känns så skönt. Faktum är att jag kom hem redan natten mot måndagen men jag har inte satt mig vid datorn fören nu. Men nu är jag tillbaka i verkligheten. Har precis skrivit klart en lista på mina symtom dags datum och vilka skillnader det är sedan en månad tillbaka. Jag har skrivit ner mina symtom och följt dem varje månad nu senaste fyra månaderna. Bra att ha som underlag vid samtal med olika professioner, både inom vården och andra myndigheter.
Idag var jag på mitt första Yoga-pass någonsin. Det var svårt att hänga med ibland trots den låga nivån men jag kommer nog lära mig vartefter. Jag kunde inte slappna av, tappade lätt fokus och tankarna for iväg. Men jag vill fortsätta, jag har en tro om att det kommer hjälpa mig i längden. Men jag blev varse att jag har en mycket svag kropp numera. Jag orkade nästan inte ens hålla upp mina armar i luften under några minuter. Att göra övningar som innebar belastning på armar och handleder fungerade inte alls. Jag fick ont och krampkänslor i ena benet och foten när vi satt i skräddarställning. Kände mig nedstämd efteråt. Jag har ju faktiskt varit rätt så spänstig och stark i kroppen tidigare i livet.
Jag trodde ju att jag skulle få besked idag om jag fick vara med i stressgruppen eller inte. Men den sjukgymnast som skulle hålla i Yogan var sjuk och hade troligtvis inte hunnit kolla upp detta. Jag pratade med arbetsterapeuten som höll i Yogan idag och hon skulle kolla upp det hela på en gång. Jag fick följa med till sjuksköterskan som gjorde dessa bedömningar men hon var upptagen och arbetsterapeuten skulle återkomma till mig imorgon om hur det blir. Jag är så rädd att det inte ska bli något. Jag har ju recept på ångestdämpande medicin i rätt så stor dos men i själva verket nyttjar jag den ju nästan inte alls längre (fick ta en natten till tisdag då jag sov oroligt och fick hjärtklappning men förutom det i princip nästan inte alls). Två sorters antidepressiva tar jag ju också vilka också kan sätta käppar i hjulen. Blir bara ledsen när jag tänker på det. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förväg men det känns som om det inte kommer att gå min väg.
Imorgon ska jag träffa en distriktsläkare för uppföljning av min sköldkörtel och intaget av Levaxin. Jag vill att han utreder om det finns andra underliggande orsaker till mitt mående. Jag tänker bland annat ta upp binjuretrötthet och Hashimotos. På eftermiddagen ska jag träffa min sjukgymnast för uppföljning av nacke och rygg. Jag har tyvärr inte tränat så mycket som jag borde, jag har alltså inte varit "duktig" och det har jag dåligt samvete för.
Ja, så var verkligheten tillbaka igen..
Utan krav och måsten
8 Feb 2014
Har det lugnt och skönt utan några krav och måsten. Har semester och hälsar på min syster i några dagar. Här kan jag bara vara. Så skönt att komma ifrån verkligheten en stund. Synd att livet inte kan vara så här jämt men det är ju kanske att fly från livet självt. Nu ska jag i alla fall fortsätta att bara vara en stund till.
Det blev nog lite mycket
5 Feb 2014
Som jag berättat i tidigare inlägg så var vi med sonen till ortopeden igår. Efter det besöket åt vi mat på restaurang, maken åkte till sitt jobb och jag fick köra hem ensam med sonen, cirka 4 mil. Jag lämnade av sonen hos hans farfar eftersom jag hade en tid hos sjukgymnasten på eftermiddagen. Det var min första träff med sjukgymnasten som håller i yogan. Hon ville träffa mig innan första yoga-tillfället. Jag fick svara på 20-30 frågor om mitt mående, det var ett självskattningstest. En normal stressnivå hade man om man låg inom 20-25 poäng enligt testet och jag hade tydligen 90 poäng. Syftet med testet var framförallt ett instrument för att kunna följa upp om ett antal veckor om måendet har förändrats sedan jag började med yogan. Sjukgymnasten berättade en del om yogan, dess syfte och att nivån anpassas efter deltagarna. Sen pratade vi om stressgruppen som hennes kollega sagt till mig att jag ska få vara med på. När vi hade pratat om den ett tag berättar sjukgymnasten att de gör en bedömning av patienterna om de är lämpliga att delta i gruppen. Framförallt går dem igenom vilka mediciner man äter och vissa mediciner tillåts inte då bedömningen är den att man inte kan tillgodogöra sig bland annat KBT (Kognitiv Beteende Terapi). Hon kunde dock inte säga om mina mediciner var okej eller inte utan var tvungen att kolla av med en sjuksköterska som gör dessa bedömningar. Jag vill ju så gärna få vara med i den här gruppen och jag trodde ju att det var klart men nu vet jag inte längre och det känns inte alls bra. Jag kommer bli så besviken om jag inte får vara med. Jag vill sluta med mina mediciner om det är de som sätter käppar i hjulet. Men det känns lite vanskligt också, tyvärr. Jag får vänta någon vecka på besked om jag får vara med eller inte och det känns oroligt i hela kroppen.
När jag var färdig hos sjukgymnasten åkte jag till svärfar för att hämta sonen. Jag blev kvar där en stund och när vi väl kom iväg hemåt var jag så trött. Jag hade några påsar och sonens väska som jag slängde in i bilen efter att han hade gått in och satt sig. Jag satte mig i bilen och körde hemåt den dryga milen. När jag parkerar hemma och ska öppna dörren åt sonen och spänna loss honom inser jag till min fasa att jag aldrig satt fast honom. Kalla kårar. Tänk om det hänt något, tänk om vi krockat eller kört i diket på vägen hem. Sånt ska inte hända, sånt får inte hända. Vilken dålig mamma jag kände att jag var. När jag frågar sonen varför han inte sa något om bältet då säger han bara att han inte heller tänkte på det. Så det var inget mer med det men vilken känsla. Efter det blev det fler galna grejor, jag gick och letade efter post jag trodde jag tappat men fick inse att det inte var någon mer post även om jag tyckte mig ha sett det. Jag tappade vad jag skulle säga flera gånger och hjärnan var bara allmänt rörig. Jag glömde nog fler saker men det har jag glömt nu. Så det blev nog lite mycket igår. Tyvärr blev det lite för mycket idag med så nu är det riktigt kaos i min hjärna. Var hos frissan och hamnade sen på jobbet lite oplanerat. Skulle inte vara där så länge men träffade ju på några stycken som ville höra hur det var och så där. Blev kvar längre än vad jag orkade. Men det kändes inte jobbigt att gå upp på arbetsplatsen längre. Jag hade inga direkta känslor alls när jag var där, avtrubbad. Kanske beror på medicinerna eller så bryr jag mig inte helt enkelt längre. Nu ska jag ta semester några dagar och bara va, umgås med min syster och inte ha några måsten.
Hemihypertrofi
5 Feb 2014
Var igår till ortopeden med sonen. Han har en medfödd sjukdom som vi följer upp en gång om året. Hemihypertrofi heter den (halvsidesförstorad). Det innebär att hans ena kroppshalva är större än den andra. Som tur är syns det inte i ansiktet men armar, skuldror, ben och fötter är drabbade. Vi ser det mer som att han är halvsidesförliten eftersom det är den sidan som vi upplever som ett hinder ibland. Han har bland annat ett mindre och kortare ben, en mindre och kortare arm och en mindre och kortare fot. Det skiljer ungefär en och en halv centimeter på benen just nu, fötterna och armarna är det lite större skillnad på, kanske cirka två centimeter i längd. Omkretsen är det ju också skillnad på så muskelmassan är ju också mycket mindre på ena sidan. Det finns även risk för att de inre organen ska vara drabbade men hittills har allt sett bra ut då han fått genomgå ultraljud. Igår bestämdes det att han ska få ett gjutet inlägg till skona, vi kommer också troligtvis kunna få bidrag till att köpa två par skor i olika storlekar eftersom det skiljer så mycket på fötterna. Om benlängdsskillnaden inte drar i väg så vill de vänta tills sonen är runt 11-12 år innan de gör några större åtgärder. Det de gör då är att operera in metallplattor över tillväxtpunkterna på det långa benet så att det korta ska få växa ikapp. Detta kan även göras på armen men just nu känns det som om benet har större betydelse. Det som oroar och gnager i bakhuvudet är att det finns en ökad risk för att få olika sorters tumörer i samband med det här tillståndet. Men främst om man har diagnosticerats med en huvuddiagnos där hemihypertrofi är en av kriterierna. Som det är nu verkar vår son bara ha just hemihypertrofi och ingen huvuddiagnos däröver. Men nog så oroande ändå då det finns väldigt lite information att få om tillståndet och vården har inte heller så mycket att säga om det.
Trodde att jag var på g
3 Feb 2014
Senaste veckan har jag känt mig mindre trött än månaderna innan dess. Jag trodde att det hade vänt nu och att jag var på gång på riktigt. Idag lunchade jag med en vän och efter det besökte jag apoteket och en mataffär. När jag kom in i mataffären kände jag att jag blev konstig i huvudet, yr och känslan av att allt kom emot mig. Jag lyckades genomföra min inhandling och åka hem. Väl hemma släppte det efter ett tag men nu på kvällen fick jag tryck över bröstet och känslan av att ångesten hälsade på igen. Jag har idag på förmiddagen även koordinerat ihop mina besök hos sjukgymnaster, läkare, terapeut, BVC, läkare med sonen, frissan, träffa min syster och luncha med vän. Så nu är den här och nästa vecka väldigt uppbokade och jag får helt plötsligt stresspåslag. Jag har inte känt så här på ett tag nu så det känns väldigt jobbigt att det helt plötsligt skulle komma över mig igen. Flera saker som jag bokat in är ju ändå mycket positiva saker men det hjälper tydligen inte. Jag som kände förra veckan att jag nog skulle ta och börja arbeta snart, att jag längtade dit. På sätt och vis längtar jag till den dag då jag är redo att arbeta men idag har jag förstått att det inte är imorgon eller nästa vecka. Hur ska man hålla en bra aktivitetsnivå? När jag känner mig piggare och gladare vill jag ju göra saker och börjar nästan klättra på väggarna men när jag väl gör saker då fungerar det inte alltid. Jag känner mig så värdelös när jag måste begränsa vad jag gör trots att jag har en relativt bra dag för att faktiskt ha en relativt bra dag även dagen efter. Men frågan är om det är en relativt bra dag om jag nästan inte kan göra något? Jag vill bara bli bra...
Att jag kände mig piggare förra veckan kanske kan bero på att jag varit hemma i två veckor under min långdragna förkylning och inte utsatt mig för aktiviteter, bara varit hemma och inte gjort många knop. Kan ju vara så.
Mindre ångest men inget klart
3 Feb 2014
I fredags skrev jag hur ångesten kommit över mig. Hur orolig jag var för att min sjukskrivning upphörde utan att jag fått träffa en ny läkare och utan att jag med säkerhet visste hur det skulle bli. Min handläggare på Försäkringskassan lugnade mig och sa att det var okej i mitt fall med retroaktiv sjukskrivning eftersom vi på senaste mötet vi hade inte såg någon möjlighet för mig att börja arbeta än. Det lugnade mig lite men jag känner fortfarande en viss oro inför det där läkarbesöket. Jag hade ju fått en tid till en AT-läkare och de brukar inte vara kvar mer än tre månader på varje arbetsplats och jag vill inte gå till en sådan läkare som inte kan följa upp mig och dessutom orkar jag inte med läkarbyten hela tiden. Det känns som om det är nog med det nu. Min terapeut skulle framföra mina önskemål den här veckan så får vi se om de leder någonstans, inte alls säkert och då får jag ju ta det som erbjuds. Men jag köper inte vad som helst, tänker faktiskt ha krav. Jag är så stark nu att jag tänker ha krav. Kändes skönt att skriva! Ångesten är lite mindre nu.
