Nedtrappning av psykoterapi

I fredags besökte jag även min terapeut. Det var många veckor sedan vi sågs nu. Under nio månader har vi setts två gånger i veckan nästan hela tiden med undantag för sommarsemester på några veckor. I mitten på december blev jag ju plötsligt mycket bättre psykiskt och började då känna att mitt behov av samtal inte alls var lika stort längre. I samma veva blev jag rejält förkyld och fick avboka några träffar, julen kom och det dröjde ett par veckor innan vi sågs. Sen blev det en gång i början på januari men sen åkte jag ju på en ännu mer rejäl förkylning och fick avboka och flytta fram vår träff flera veckor. Så i fredags sågs vi då äntligen. Under de här veckorna när vi inte träffats har jag ju hunnit fundera över vad mina behov är just nu. Jag känner nu att jag ska prioritera att komma igång fysiskt och lägga mest energi på det. Jag känner mig på något sätt färdig med mycket som vi samtalat om och vill lämna mycket bakom mig. Men jag hade aldrig varit där jag är idag om jag inte hade fått möjligheten att ha dessa samtal. Det känns som om jag har tömt ut allt som legat och gnagt och som jag noga dolt. Just nu finns det inte så mycket mer att säga. Jag har säkert områden där jag behöver fortsätta att arbeta med mig själv och mitt beteende men jag får ta det lite längre fram. Vi bestämde att vi ska ses om sex veckor igen och utifrån hur jag har det då planera hur fortsättningen ska se ut. Känns skönt att veta att min terapeut finns kvar även om vi inte ses på ett tag. På nåt sätt är det ju ändå så att det här är personen som faktiskt vet mest om mig just nu, som är den som fått veta alla dolda tankar jag haft. En person som bryr sig om hur jag mår, en person som varit orolig när jag mått som sämst. Jag är verkligen tacksam för att jag har haft möjlighet att få det här stödet, det är verkligen inte alla förunnat. Men nu börjar en annan resa för mig, en fysiskt uppbyggande resa.

16 Feb 2014