Solen skiner utanför mitt fönster men här sitter jag och mår inte alls bra idag. Fredagens läkarbesök hänger kvar som en tung skugga. Har haft ångesten nära hela helgen men har försökt att ignorera den. Aktivitetsnivån har nog också varit för hög senaste två veckorna och fredagens händelse blev liksom det som fick bägaren att rinna över. Ända sen i onsdags efter Yogan har jag haft ont i kroppen, mer än vanligt. Troligtvis träningsvärk. I torsdags gjorde jag ju olika övningar på sjukgymnastiken trots att jag redan hade värk. Träningsvärk är ju en positiv värk men jag känner mig bara så svag. Tyvärr har inte värken eller svaghetskänslan mattats av under helgen utan bara blivit mer och mer påtaglig. Idag känner jag mig bara som en disktrasa, svag, tårar och orolighetskänsla i hela kroppen. Jag skulle ha lunchat med en vän idag och efter det skulle jag ha varit på sjukgymnastiken för lite träning. Jag har avbokat allt. Fixar det inte idag. Att jag tog min son till dagis i morse var bara på ren envishet och att behovet av ensamhet fick mig att klara av det. Det är vad som står på agendan imorgon också, att ta sonen till dagis.
Angående fredagens läkarbesök så pratade jag idag med min terapeut som skulle ta upp det hela med medicinskt ansvarig läkare där på mottagningen där jag går. Det läkarintyg som blev resultatet av mitt besök motsvarar inte det jag sagt och inte det läkaren sagt till mig. Någon plan för fortsättningen finns inte med vilket tidigare läkare varit noga med. Mitt hälsotillstånd stämmer inte med verkligheten heller vilket gör att jag har svårt att stå för vad som är skrivet. Meningen är att jag ska ringa till min handläggare på Försäkringskassan och berätta vad läkaren sagt om fortsatt planering men det finns inget att säga. Jag har min egen plan men läkaren har ingen mer än att jag kan gå och jobba men det har han som tur är inte skrivit i intyget. För det klarar jag inte just nu. En sak i taget. Jag har ändå snart varit borta från mitt arbete i två år, två år. Känns tungt.
