Blogg - min resa tillbaka till livet

Flyttar bloggen och hemsidan!

11 okt 2014

Jag har nu bestämt mig för att pröva Blogger för mitt fortsatta bloggande. Hade nog egentligen tänkt att lägga ner bloggen helt men vill inte riktigt släppa taget om det ännu. Min fortsatta berättelse om min väg tillbaka till livet hittar ni i fortsättningen på:

http://tillbakatilllivetnu.blogspot.se/

Mitt första riktiga inlägg på nya bloggen handlar om min start med arbetsträning. Jag har inte riktigt kommit underfund med alla funktioner än och har inte orkat lägga ner någon energi på att hinna få till allt innan jag flyttar härifrån. Ni får ha överseende med en och annan omflyttning och ändring framöver.

Välkomna dit!

Kommit långt på vägen tillbaka till livet

17 sep 2014

När jag träffade min terapeut senast gjorde vi lite tillbakablick på hur min resa sett ut. Min resa ner i avgrunden och upp igen tillbaka till livet. Det har hänt mycket med mig senaste månaderna. Jag har mer energi, jag är piggare, gladare och kan njuta av livet. Jag har fått redskap under min två och snart ett halvt år långa resa, redskap som gör att jag aldrig mer blir samma person som jag var innan. Redskap som kommer hjälpa mig att så långt det är möjligt undvika att hamna i utmattning igen. Men ingenting är garanterat. Så är det.

I över ett och ett halvt år under denna tid ville jag dö. Jag tänkte på det hela tiden, varje dag, varje timme och när det var som sämst varje minut och sekund. Idag har jag svårt att förstå att jag varit så sjuk. Var kom dessa tankar ifrån? Hur kunde jag tänka så? Men då och där var dessa tankar det enda som existerade för mig. Jag hoppas att jag inte kommer att hamna där igen. Aldrig mer. Det känns otroligt att jag har tagit mig förbi detta, när jag var mitt i det så fanns det verkligen inget ljus i tunneln och ingen tro på att någonsin komma ur tunneln med ett helt annat sinnelag. Men det är inget man kan förstå fören efteråt.

Nu ska jag påbörja resan tillbaka till ett normalt liv igen, att arbeta samtidigt som jag ska orka med familj, hus och vänner. Det kommer bli tufft till en början men det ska gå, jag vill verkligen att det ska gå. Jag vill bli normal.

Varför skulle det bli så här?

16 sep 2014

Nu får jag helt plötsligt kämpa för att ha ett arbete att gå tillbaka till. Känner mig inte det minsta välkommen tillbaka. Finns ingen tjänst men hur den bara kunde försvinna det är skrivet i stjärnorna. Vid en omorganisation har man inte planerat för att jag faktiskt innehar en tjänst på avdelningen och att jag faktiskt ska komma tillbaka. Varför? Vad har jag gjort för fel? Jag har varit sjukskriven för länge och mått för dåligt. Min upplevelse är att de verkligen inte vill ha mig tillbaka. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Hur ska jag orka med att driva det här? Vill jag ens anstränga mig för att få komma tillbaka? Ja, det vill jag men frågan är vad jag utsätter mig själv för när jag väljer att kämpa i motvind. Jag har människor som står bakom mig och som håller på mig men räcker det? FK, sjukvården och facket är på min sida. Men kommer det bli bra? Nytt möte med arbetsgivaren nästa vecka. Får ångest av att vänta, ångest över att behöva slåss för min sak, ångest över att det kommer bli ett jobbigt möte. Men det är inte jag som gjort fel, det är arbetsgivaren. Så varför har jag ångest?!

Kaos av känslor efter rehabmötet

2 sep 2014

Katastrof det är mitt sammanfattande ord av förra måndagens rehabmöte. Det finns ingen plan, arbetsgivaren har inte ens tänkt, finns inte ens en tjänst kvar längre. Jag blir mest arg. Besviken. Ledsen. Plan A kommer jag aldrig att nå. För mig gick liksom världen nästan under. Därför dröjt en vecka innan jag orkat skriva något här. Förstår inte att jag tar det så hårt men plan A var min dröm, det perfekta jobbet, det bästa för mig. Har inte kunnat andas ordentligt på en vecka, matlusten har inte varit på topp, sömnen dålig. Jag försöker skratta och le, låtsas som om allt är bra men inom mig pågår ett krig, en ångestladdning, en rörig känsla. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Jag sa att jag kunde börja arbetsträna när som helst. Men min chef vet inte var. Fick två veckor på sig att lösa detta. Så nytt möte om en vecka. Vad vill jag då? Inte vad som helst, nej det vill jag inte. Jag vill plan A och det visste min chef så innerligt mycket. Dessutom har min chef tillsatt två andra tjänster precis nu innan mitt rehabmöte. Så där försvann alla lediga tjänster på min avdelning. Japp, så önskvärd är jag numera. Är man sjuk är man ingenting värd längre, man kommer alltid ha en sjukdomsstämpel, jag kommer alltid vara hon som "gick in i väggen" med risk för att göra det igen så henne har vi inte behov av längre. Jag gav mitt allt till jobbet, jag jobbade när jag inte längre orkade med hem och familj så nog jobbade jag alltid. Jobbet var det sista som falerade i mitt liv, det sista jag inte längre orkade med - fast det var det första - komiskt eller inte, det är frågan.

Nu går mitt liv ut på att bara klara mig en vecka till. Att andas, att finnas till och på något sätt ta mig igenom dagarna. Vad kommer jag att få för besked? Vad kommer hända med mig?

Är jag redo?

23 aug 2014

På måndag smäller det. Då bestäms det huruvida jag ska börja arbetsträna eller ej. Är jag redo? Jag har känt att jag varit det nu någon vecka men i veckan var jag uppe en liten sväng på jobbet och jag fick ångestpåslag. Inte konstigt alls egentligen men jobbigt, jag trodde att jag var starkare. Samtidigt så vill jag så gärna bli normal igen. Arbeta som alla andra. Jag kommer att börja arbetsträna, det kommer jag men jag vet inte alls med vad eller var. Läkaren säger att det måste ta tid, lång tid innan jag når hundra, kanske aldrig når hundra. Men jag blir ivrig, ivrig att börja arbeta på riktigt, ivrig att komma upp i tid, att få lön som alla andra, att producera och vara till nytta som alla andra. Men läkaren säger att det måste ta tid. Jag fattar men förstår att det kommer att bli svårt. Hur ska jag göra för att inte åka dit igen? Vilken takt är lagom, vilken takt är bra? Så många frågor som snurrar. Men jag vill prova mina vingar nu, tror jag är redo. Men rädd för att misslyckas.

Feeling good today - sång som sprider glädje

8 aug 2014

Yogan har startat upp för terminen och det gick faktiskt förvånadsvärt bra att slappna av för mig den här gången fast jag verkligen inte kände för det innan jag åkte dit. Under en av avslappningarna vi gör så spelas en skön sång av Snatam Kaur vilket jag tog reda på i onsdags. När jag sökte efter henne hittade jag många andra fina sånger med henne. De flesta yoga-inspirerande men dock fina. Hittade en skiva hon gett ut tillsammans med barn som också främst är tänkt för barn men jag gillade den verkligen för den sprider glädje. Här är ett exempel:

https://www.youtube.com/watch?v=tkDwfQADoLQ

Sommaren går med stormsteg mot hösten

8 aug 2014

Ledsen för dålig uppdatering här på bloggen. Den här sommaren har bara sprungit iväg. Jag har haft en rätt bra sommar, mått rätt bra. Den inre stressen har kommit tillbaka, känslan av att vilja stänga av och dra mig undan. Men ska stå ut, måste det. Snart är det dags för rehabmöte, vad vill jag? Vad klarar jag? Vad kommer att hända? Försöker att inte oroa mig men det finns där ändå och gnager. Jag måste komma på en plan B, plan C och helst ett antal olika planer och scenarion till som kan hända så att jag inte blir nedslagen av att min plan A inte kommer att bli verklig. Men jag kan bara tänka på plan A. Förstår inte vad jag ska hitta på som plan B, C och mer än så. Orkar inte tänka ut det men jag måste, måste för att vara beredd på det värsta. Vara beredd så jag inte faller igen, stenhårt. Jag måste stänga av mina känslor, ta ett steg tillbaka och bara betrakta alternativen, om det nu finns några. Inte reagera känslomässigt. Jag vet att det är så här men hur ska jag kunna göra det? Jag är egentligen väldigt rädd, rädd för det värsta, rädd för att bli arbetslös. Nej, det kanske inte är det värsta, det är värre att bli tvingad att göra ett jobb som man faktiskt absolut inte vill. Dilemma. Jag vill verkligen plan A men är nästan 100 % säker på att den inte kommer att bli verklig.

Energikick och förkylning

25 jun 2014

Min semesterresa gav mig verkligen energi. Jag har tydligen känt hur mycket bättre jag mått både psykiskt och fysiskt efter att jag kom hem igen. Men har tyvärr återigen åkt på en förkylning vilket hindrar mig från att träna som planerat och sänker förstås även energinivån igen. Men trots förkylningen känner jag ändå att energinivån är högre än vad den varit på länge. Jag kan bara inte förstå varför jag gång på gång blir förkyld. Det är som om jag aldrig blir riktigt bra, att det ligger latent i kroppen och bryter ut så fort jag börjar komma igång igen. Jag har förr om åren haft hög motståndskraft mot influenser och förkylningar och känner inte alls igen detta.

Som jag skrivit tidigare har jag verkligen kommit igång att pyssla igen, det blir bara roligare och roligare. Tyvärr blir ju inte så mycket annat gjort hemma eftersom pysslandet är det jag ägnar energi till och sen behöver jag ha paus. Men det märks att det har en läkande effekt, att få hålla på praktiskt med något som känns roligt. Bjuder på lite bilder av mitt pysslande.

/10452952-10152310993748355-3216568023675094104-o.jpg/10357708-10152310994398355-5516280876596678986-o.jpg

/10359020-10152310995168355-2451957901793745687-o.jpg/10460619-10152310995443355-2271523146743104180-o.jpg

Semester

10 jun 2014

Nu är jag bortrest, semester. Kom fram till hotellet sent i natt och har inte sovit många timmar. Kommer försöka sova mer under dagen annars kommer inte detta att bli bra. Men ska bara ta det lugnt och bara vara i en hel vecka. Inga krav, inga måsten, bara jag.

Arbetsskada

29 maj 2014

I över två år har jag varit sjukskriven och i över två år har ingen tänkt tanken att det jag drabbats av är en arbetsskada. Men nu har jag äntligen fått det bekräftat att det jag varit med om på min arbetsplats som också påverkat mig så starkt att jag inte klarade av att sköta mitt jobb faktiskt är en arbetsskada. Det är inte så att varken arbetsgivare eller Försäkringskassan godkänt en arbetsskada, så långt har det inte kommit än. Men jag har en person vid min sida som kommer att driva saken stenhårt. Vi får se var det bär. Bara att någon verkligen bekräftade mina känslor kring det här gjorde att jag kände mig starkare psykiskt. Någon som sa att min kropp reagerat helt normalt på den situation jag varit i. Någon som sa att det inte var mig det var fel på, att det inte var jag som var oduglig och misslyckad. Att det inte var resten av mitt liv det var fel på. Smakar på ordet arbetsskada. Ja, det är kanske så det faktiskt är.

Intensiv helg är nu över

25 maj 2014

Den här helgen har varit intensiv men ändå helt okej. Igår firade vi morsdag med min mans familj och idag har vi varit på kalas hos min bror som fyller år och samtidigt firat lilla mamma på morsdag. Det har varit intensivt för det har hela tiden varit någonting, saker som ska fixas och träffarna med familjerna. Det rör sig runt omkring hela tiden, pratas och stojas och det kan bli påfrestande. Tyvärr är det värst när sonen träffar sina kusiner och de drar igång med lekar både högt och lågt. De är bara barn och barn låter, jag vet men jag har svårt för det tyvärr. Men jag har överlevt helgen. Återstår att se hur den speglar mitt mående i veckan som kommer. Brukar ju få bakslag efteråt. Men bara att hoppas på att det inte kommer den här gången.

Hon kunde ju allt

21 maj 2014

Igår berättade min vän att hon pratat med en gammal kollega till mig. Kollegan hade undrat hur det var med mig och ville så gärna träffas. Jag vet inte vad jag vill, känner inte för det tror jag. Ingen jag träffat på flera år och det känns så avlägset, finns de som är närmre som förtjänar min uppmärksamhet bättre. Så utbrister kollegan till min vän "ja, det är ju så synd, hon kunde ju allt den där människan". Jaha, ja det kanske jag kunde, inte vet jag. Kunde allt. Det liksom fastnade i mig som en seg klibbig sörja. Kunde allt. Med betoning på kunde. Inte nu längre, aldrig någonsin mer känns det som om jag kommer vara hon som kunde allt. På både gott och ont. Mitt självförtroende har ju fått sig en riktigt hård törn av den här sjukskrivningen, att inte kunna längre. Det goda i det är nog att jag måste lära mig att inte vara hon som kan allt. Att det inte är jag som måste lösa alla andras problem och bekymmer. Ja, just nu vet jag inte vem jag är riktigt. Har inte kvar någon yrkesidentitet. Jag är bara en liten lort.

Veckan som varit

17 maj 2014

Har åkt på en förkylning igen, typ fjärde i år tror jag. Det gör att allt stannar av. Yogan och sjukgymnastiken blir lidande, jag blir lidande. Träffade i alla fall KBT-terapeuten i onsdags, vi ska fortsätta ses får vi se vad det ger. Hon har stor erfarenhet vad det gäller rehabilitering och träffar med arbetsgivaren och försäkringskassan. Hon var även väldigt mån om att allt fysiskt var uppkollat för min del så det inte är något fysiskt jag lider av som ger mig alla dessa symtom. Jag har ju tagit en hel massa prover, hon pratade med en annan läkare än min för att få en uppfattning om huruvida vissa saker påverkar mitt psykiska mående eller inte. Men det är nog inget fysiskt, inte enligt de prover jag lämnat. Kanske blir något prov till vartefter, hon skulle prata med min husläkare för det är ju ändå han som bestämmer och inte hon.

Nu ska jag träna sjukgymnastik två gånger i veckan, yoga en gång i veckan, KBT-terapi en gång varannan vecka och träff med min vanliga terapeut en gång varannan vecka. Ja, det rullar på nu men jag håller hårt i handbromsen, beredd att dra i den om det blir för mycket. Det är ju även tänkt att jag ska börja hälsa på, på jobbet också lite mer kontinuerligt än vad det har blivit hittills. Kanske inte är läge för det än med tanke på allt annat men jag inväntar ett rehabmöte innan jag drar igång med även detta.

Mitt i allt det här så har en lust väckts i mig igen. Jag har börjat pyssla vilket legat på hyllan i många år nu. Jag gör kort, födelsedagskort eller kort bara för att eller till andra speciella tillfällen. Det går långsamt men det har blivit några alster senaste månaden. Är absolut inget proffs men försöker lära mig nya saker och tekniker. Så länge jag gör det för att jag känner lust och vilja så går det bra men så fort det blir kravfyllt är det kört. Det blir som en avbrott i tankeverksamheten, får mig att bara tänka på det och inte på något annat. Jag hade aldrig börjat med det här igen om det inte hade varit för mitt nya, egna fina rum med stort skrivbord. Jag är så tacksam för detta och det har jag nog skrivit tidigare. Det blev verkligen ett lyft i min tillvaro för jag spenderar ju ändå en hel del tid i hemmet just nu. Bjuder på en titt av mitt senaste alster som jag skickade till en vän som jag kände behövde det.

/140514.jpg

Trött på tröttheten

7 maj 2014

Blev ingen yoga för min del idag. Jag orkade inte, mådde konstigt, ont i huvudet och värk i kroppen. Var tvungen att sova på eftermiddagen istället. Jag är så trött på att aldrig orka. Det är ju inte bara det att jag liksom inte orkar, jag mår ju allmänt dassigt också. Ingen sån där jag orkar inte ork som går att ta sig i kragen och tvinga sig att göra saker ändå. Ja, ibland kanske men inte alltid. De gånger jag tvingat mig själv att göra saker utan orken har bara gett mig större bakslag och orkeslöshet efteråt. Känns som att det blir värre några dagar efteråt än vad det känns direkt. Jag vill inte ha det så här, jag vill vara pigg och allert och orka vara delaktig i saker, orka arbeta och orka med familj, vänner och hem. Inte behöva välja bort aktiviteter på grund av min orkeslöshet. Kroppen är trött och hjärnan är trött. Jag är hjärnskadad.

Gjorde ett självskattningstest gällande mental trötthet och det visade att jag har problem med mental uttröttbarhet, vilket i och för sig inte var förvånande men poängen blev ganska höga även om jag själv tyckte att jag faktiskt valde svaren i underkant av hur jag känner mig för att inte påverka resultatet att bli i överkant. Psykologen Agneta Sandström har i en doktorsavhandling kunnat påvisa att utmattningsyndrom inte bara går att diagnostisera, utan även att det kan ge direkta och mätbara hjärnskador, med bestående men som följd.

– Det handlar om verkliga hjärnskador, som det inte finns några bevis för att man kan återhämta sig ifrån. Får du en kula i huvudet eller slår huvudet i en tall, kan du få beständiga hjärnskador som förändrar din personlighet och det är det ingen som ifrågasätter. Samma sak är det med utbrändhet, säger Agneta Sandström, som tror att hennes avhandling kan leda till stora förändringar i synen på sjukdomen.

Jaha, hjärnskadad, mentalt trött och fysiskt slut - är det så här det kommer att va? Är det så här jag kommer att få leva resten av livet? Kommer jag någonsin att orka och kunna det jag gjorde förr? Jag är bara så trött på den här tröttheten.

Fortsatt sjukskriven och ny medicin

6 maj 2014

Telefonkontakt med min nya läkare igår. Har pratat med honom tidigare för ett år sedan. Han verkar bra men svårt att få någon ordentlig uppfattning via ett telefonsamtal. Han förlänger min sjukskrivning tre månader till. Han skrev på intyget att jag är helt beroende av att det sker en lämplig planering och att jag måste ha stöd vid återgång till deltidsarbete. Det är ju bra men mitt mål är att komma tillbaka hundra procent men jag vet att vården inte riktigt tror på det just nu, i alla fall inte inom överskådlig tid.

Det får bli ett avstämningsmöte snart med FK, Landstinget och arbetsgivaren. Så det i alla fall kan finnas någon form av planering. Jag känner mig ändå så pass stark nu att det kan finnas en vits med en planering. I höstas gick det inte att planera, jag mådde för dåligt för det. Det tog tvärstopp på avstämningsmötet då och sedan dess har det fått bero.

Min läkare vill att jag börjar med ytterligare en medicin för att stabilisera mitt psykiska mående. Det ska förhindra att jag faller ner i djupa svackor. Men när jag nu läst om den där medicinen blir jag tveksam. Biverkningar som trötthet, yrsel, trögtänkt låter ju inte så vidare värst och speciellt inte med tanke på mina utmattningssymtom. Jag vet faktiskt inte om det är värt det. Jag behöver mer energi, mer lust och mer ork. Frågan är om jag kan hantera mina depressionsdippar på egen hand med hjälp av terapi och undvika att bli än mer seg och trögtänkt. Det får bli ny kontakt med läkaren innan jag eventuellt påbörjar denna medicinering.

← Äldre inlägg