Det blev nog lite mycket

Som jag berättat i tidigare inlägg så var vi med sonen till ortopeden igår. Efter det besöket åt vi mat på restaurang, maken åkte till sitt jobb och jag fick köra hem ensam med sonen, cirka 4 mil. Jag lämnade av sonen hos hans farfar eftersom jag hade en tid hos sjukgymnasten på eftermiddagen. Det var min första träff med sjukgymnasten som håller i yogan. Hon ville träffa mig innan första yoga-tillfället. Jag fick svara på 20-30 frågor om mitt mående, det var ett självskattningstest. En normal stressnivå hade man om man låg inom 20-25 poäng enligt testet och jag hade tydligen 90 poäng. Syftet med testet var framförallt ett instrument för att kunna följa upp om ett antal veckor om måendet har förändrats sedan jag började med yogan. Sjukgymnasten berättade en del om yogan, dess syfte och att nivån anpassas efter deltagarna. Sen pratade vi om stressgruppen som hennes kollega sagt till mig att jag ska få vara med på. När vi hade pratat om den ett tag berättar sjukgymnasten att de gör en bedömning av patienterna om de är lämpliga att delta i gruppen. Framförallt går dem igenom vilka mediciner man äter och vissa mediciner tillåts inte då bedömningen är den att man inte kan tillgodogöra sig bland annat KBT (Kognitiv Beteende Terapi). Hon kunde dock inte säga om mina mediciner var okej eller inte utan var tvungen att kolla av med en sjuksköterska som gör dessa bedömningar. Jag vill ju så gärna få vara med i den här gruppen och jag trodde ju att det var klart men nu vet jag inte längre och det känns inte alls bra. Jag kommer bli så besviken om jag inte får vara med. Jag vill sluta med mina mediciner om det är de som sätter käppar i hjulet. Men det känns lite vanskligt också, tyvärr. Jag får vänta någon vecka på besked om jag får vara med eller inte och det känns oroligt i hela kroppen.

När jag var färdig hos sjukgymnasten åkte jag till svärfar för att hämta sonen. Jag blev kvar där en stund och när vi väl kom iväg hemåt var jag så trött. Jag hade några påsar och sonens väska som jag slängde in i bilen efter att han hade gått in och satt sig. Jag satte mig i bilen och körde hemåt den dryga milen. När jag parkerar hemma och ska öppna dörren åt sonen och spänna loss honom inser jag till min fasa att jag aldrig satt fast honom. Kalla kårar. Tänk om det hänt något, tänk om vi krockat eller kört i diket på vägen hem. Sånt ska inte hända, sånt får inte hända. Vilken dålig mamma jag kände att jag var. När jag frågar sonen varför han inte sa något om bältet då säger han bara att han inte heller tänkte på det. Så det var inget mer med det men vilken känsla. Efter det blev det fler galna grejor, jag gick och letade efter post jag trodde jag tappat men fick inse att det inte var någon mer post även om jag tyckte mig ha sett det. Jag tappade vad jag skulle säga flera gånger och hjärnan var bara allmänt rörig. Jag glömde nog fler saker men det har jag glömt nu. Så det blev nog lite mycket igår. Tyvärr blev det lite för mycket idag med så nu är det riktigt kaos i min hjärna. Var hos frissan och hamnade sen på jobbet lite oplanerat. Skulle inte vara där så länge men träffade ju på några stycken som ville höra hur det var och så där. Blev kvar längre än vad jag orkade. Men det kändes inte jobbigt att gå upp på arbetsplatsen längre. Jag hade inga direkta känslor alls när jag var där, avtrubbad. Kanske beror på medicinerna eller så bryr jag mig inte helt enkelt längre. Nu ska jag ta semester några dagar och bara va, umgås med min syster och inte ha några måsten.

5 feb 2014

Comments powered by Disqus