Sida 5
Vården ger mig ångest
31 Jan 2014
Här sitter jag och har ångest, ögonen vattnas. Idag upphör min sjukskrivning och jag har inte fått komma till en ny läkare än. Igår fick jag en kallelse till en läkare i mitten på februari. En läkare jag inte vill gå till och en tid som jag absolut inte kan. Jag vill inte gå till någon mer AT-läkare för jag är så trött på att de bara är tre månader på samma ställe och sen blir det dags för en ny igen. Jag är så trött på att behöva börja om hela tiden, att inte få en ordentlig uppföljning utan bara förstagångsbesök hela tiden. Det hjälper inte att det står mängder i min journal, jag får samma frågor ändå. Jag förstår att varje läkare vill bilda sin egen uppfattning om patienten men för mig är det otroligt slitande. Min utveckling kan ju inte följas på ett bra sätt för hur ska en ny läkare kunna säga hur eller om jag har förändrats från förra gången?
Vad säger Försäkringskassan om jag inte har något läkarintyg som säger att jag är fortsatt sjukskriven? Jag har mailat min handläggare på FK men inte fått något svar ännu. Jag är ju beroende av att få min sjukpenning. När man hamnar i det här läget måste man återvända till sitt arbete på 100% på måndag då? För vad händer om jag inte gör det? Problemet är att jag inte klarar det så hur det ska gå till vet jag inte.
Min terapeut har sagt till mig att jag inte behöver oroa mig för enligt henne så kommer jag bli fortsatt sjukskriven. Men det faktum att jag faktiskt inte vet stressar mig och ger mig ångest. Tänk om det blir något tokigt, tänk om jag gör något fel!? Ångest.
Vill komma igång
27 Jan 2014
Nu är jag trött på den här förkylningen. Det har gått två veckor idag och är fortfarande inte bra. Jag var till vårdcentralen i torsdags, behövde inte äta penicillin men fick starkt hostdämpande medicin. Den har hjälpt föga men har lyckats sova lite mer sen jag fick den. Nu har jag bara känslan av att jag vill bli fri från den här förkylningen så jag kan komma igång med allt som var planerat. Nu har jag fått skjuta på saker och det börjar irritera mig. Börjar få en längtan tillbaka till arbetet och det känns konstigt, ovant på något sätt. Även om jag inte har den ork jag borde och även om inte hjärnan hänger med som tidigare så vill jag göra något. Nu är ju tanken att jag ska börja med yoga, stressgrupp och samtidigt ha sjukgymnastik. Jag blir lite rädd när jag börjar få den här känslan av att jag vill börja göra så mycket för det brukar vara då som jag faller igen. Jag börjar göra på tok för mycket i förhållande till min hälsa och så kollapsar kroppen efter en tid. Det är alltså nu jag ska smyga igång med saker men det är så svårt. För två veckor sedan hade jag inte alls den här längtan efter att komma tillbaka till arbetet och jag såg inte ens att det var möjligt inom den närmsta tiden, kanske inte ens på flera månader. Resultatet av det blev ju att vi ställde in uppföljningsmötet med arbetsgivaren men nu känns det som om det kanske var dumt men det var inte läge för mig att ta den diskussionen för två veckor sedan. Förstår inte att det kan svänga så fort. Nu får jag försöka vila i tanken en tid och försöka återhämta mig från den här förkylningen och komma igång med det som var planerat. Men det kliar lite i fingrarna att dra igång större grejor men jag måste ta det försiktigt, jag förstår det men vill inte riktigt.
Fortfarande förkyld
23 Jan 2014
Det var en envis förkylning jag åkt på. Hostan blir bara värre och värre vilket gör att jag inte kan sova. Jag hostar så det känns som om hela insidan ska komma ut, har träningsvärk i magen och ont i revbenen. Jag hade fyra viktiga saker inbokade den här veckan vilka jag fått avboka allihop. Om det inte är bättre imorgon så får jag väl höra av mig till vårdcentralen för att kolla om de tror på penicillin, det gör inte jag. Eller åtminstone vill jag helst inte äta det eftersom jag inte tror att jag kan svälja tabletterna och det finns inget värre än mosade penicillintabletter. Sen stoppar jag inte gärna i mig sånt där i onödan. Eftersom jag sover dåligt är orken väldigt låg. Trots låg ork har jag de senaste dagarna sysselsatt mig med ett 1000-bitars pussel för att göra något annat nu när jag inte kommit iväg bland annat på sjukgymnastiken. Bra träning för hjärnan tänker jag. Kan rekommendera dessa roliga pussel som finns i mängder av varianter. Den här gången blev det detta som jag ägnade mig åt:
Annars är det total bloggtorka just nu...
Avsaknaden av samordnad vård
20 Jan 2014
Jag har tidigare varit inne på ämnet samordnad vård men jag har även stött på ett flertalet inlägg skrivna av andra bloggare jag följer. Det vi alla gemensamt varit inne på är snarare avsaknaden av samordning av den vård som kan erbjudas till oss med någon form av utmattningsdiagnos med en eller flera sidodiagnoser. Jag upplevde detta så tydligt idag på morgonen när jag pratade med en sjuksköterska på vårdcentralen för att få ett recept förnyat men också för att jag ifrågasatte mitt behov av medicinen eller snarare om det var rätt medicinering. Jag tog upp detta tidigare med min läkare inom psykiatrin men hon ville inte riktigt ta i den frågan eftersom det inte var deras område. Hon kunde förlänga och byta ut och utreda de mediciner jag hade som satts in av psykiatrin men inte mitt Levaxin. Det var en fråga för min områdesläkare på min vårdcentral. Sjuksköterskan jag pratade med på vårdcentralen för att få förnyat recept eller eventuellt annan dosering av mitt Levaxin hade svårt att ge mig en tid till läkaren och jag upplevde det som hon inte riktigt förstod varför inte min läkare på psyk lika gärna kunde skriva ut nytt recept. Men det slutade med att hon skrev en lång redogörelse till min områdesläkare om mitt hälsotillstånd och mina funderingar kring min medicinering med Levaxin så skulle han få ta ställning till hur vi skulle gå vidare med den saken. Jag blev så trött av samtalet och efteråt kände jag bara ett stort frågetecken kring vårdens uppbyggnad.
För mig är det väldigt fint att vi i Sverige ändå har så många olika specialistläkare inom olika områden och att vi har specialistsjukvård. Men mellan dessa speciallistområden hamnar man lite mellan stolarna och har man inte ork och kraft att själv vara spindeln i nätet så är det lätt att falla ur och hela människan kommer liksom inte med i bilden.
Jag själv, just nu, ska hålla ihop specialistpsykiatrin, vårdcentral, sjukgymnastik och arbetsterapi. Uppepå detta har jag också Försäkringskassan och arbetsgivaren som jag ska väva in i sammanhanget. Jag blir trött bara av att tänka på det. Hade inte jag själv tagit kontakt med sjukgymnastiken eller arbetsterapin då hade heller ingen kommit på att erbjuda mig det. Hade jag inte själv ifrågasatt min medicinering då hade det bara rullat på vid sidan om mina andra mediciner utan att någon egentligen faktiskt tar sig en riktig funderare på hela mig. Nu vet jag ju inte om det kommer att bli så i alla fall men jag har ändå satt en boll i rullning.
Varför kan inte vården ha samordnad vårdplanering precis som de har tillsammans med kommunen om någon skulle behöva hjälp därifrån då de kommer hem från sjukhus? Varför kan man inte inom vården ha samarbete över specialistgränserna och mellan olika yrkeskategorier för att gynna patienten och kanske lättare kunna se hela människan? För jag orkar inte tänka ut allt på egen hand och dessutom så tar det så mycket längre tid om jag ska vara den som ska se mig själv. Jag tror att man kan få en mycket mer effektiv vård som gynnar patienten, som minskar sjukskrivningar och sjukskrivningarnas längd. Eller har jag bara missat något?
Förkyld eller nåt!
18 Jan 2014
Den där förkylningen som jag började känna av i början på veckan nådde nog sin kulmen natten till fredagen. Svårt att sova på grund av en täppt näsa och trång i svaljet. Hostan som kom sen ska vi inte heller prata om. Jag gick upp mitt i natten för att stoppa i mig några alvedon. Väl uppe började jag känna mig svimfärdig och yr. Jag lyckades stoppa i mig tabletterna men sen var jag tvungen att sätta mig vid köksbordet ett tag för att kunna ta mig vidare till toaletten. Väl på toaletten blir jag så yr i huvudet att jag blir tvungen att lägga mig ner på golvet, kallsvett och svag. Jag hade som tur var inte stängt dörren efter mig så jag ropade på min man som låg och sov. Trots att sovrumsdörren var öppen och jag bara låg några meter därifrån hörde varken mannen eller sonen (som kommit in och lagt sig i vår säng) att jag ropade och behövde hjälp. Jag låg där ungefär en halvtimme tills jag lyckades samla krafter till att åla mig tillbaka till sovrummet och ta mig upp i sängen. Efter den strapatsen lyckades jag somna men yrseln satt kvar när jag senare vaknade på förmiddagen. Med mannens hjälp hamnade jag i en soffa och där låg jag ända fram till kvällen. Jag frös och hade tagit på mig en fleece-jacka och över det en filt. Jag slumrade till lite nu och då. En gång när jag vaknade hade jag svettas så mycket att det gick att vrida ur min jacka. Äckligt! Tror jag hade feber. Idag är jag inte alls så där yr men hostig, snorig och lite värk i öronen. Har liksom ingen ork till något. Jag har inte tid med sånt här. Det var ju nu jag skulle börja komma igång, gå på sjukgymnastik och börja med yoga. Jag har varken orkat göra mina övningar eller varit duktig med att ha på handledsskydden så mycket som jag ska. Känns som att jag får börja om från början igen. Det blir alltid så här på ett eller annat sätt, det har det blivit hela min sjukskrivning.
Att vara barn till en sjuk mamma
14 Jan 2014
Ikväll satte jag mig ner med sonen och pratade om mitt mående. Han har nu under lång tid, enda sedan mitten på mars förra året då jag kom hem från sjukhuset andra gången, varit väldigt mammig. Det har gått lite upp och ner men det har ändå hållt i sig. Nu en period har han haft väldigt svårt att komma till ro när det är dags att sova. Han springer upp många gånger och ska kramas, med mig. Helst vill han att jag ska ligga kvar i sängen hos honom efter att jag nattat honom, han håller krampaktigt om mig och vill inte släppa. När jag mådde som sämst orkade jag inte med hans påträngande sätt, vilket jag faktiskt upplevde då att det var. Jag orkade inte med honom. Jag ville bara bort från min egen son, hemskt men så var det.
Jag har flera gånger sagt till honom att mamma inte ska försvinna från honom, att jag finns här. Men han har liksom inte riktigt litat på det. Så ikväll när han hade sprungit upp ett par gånger och skulle kramas bestämde jag mig för att samtala med honom om hur jag mår. Jag frågade honom om han var rädd att mamma skulle försvinna och det var han. Kanske inte så konstigt då jag legat på sjukhus under fyra-fem veckors tid under två omgångar senaste året. Dessutom var det ju något som inte var planerat och plötsligt fanns inte mamma där hemma längre. Han kunde inte heller få besked om när mamma skulle komma hem igen, inte fören nästan samma dag som jag kom hem.
När jag var inlagd pratade vi med sonen om att jag hade gråtsjukan och att jag var på sjukhuset för att få hjälp med det. Det här med gråtsjukan kändes som att han förstod. Så ikväll berättade jag för honom att mamma inte hade gråtsjukan längre men att mamma inte orkar så mycket fortfarande. Att mammas kropp inte orkar. Jag berättade att jag haft för mycket på mitt jobb som tillslut gjorde att min kropp inte orkade längre. Att det är därför jag inte alltid orkar leka med honom så mycket som han vill, att det är därför mamma behöver vara ensam ibland. Att det var det som gjorde att jag fick gråtsjukan men att gråtsjukan är borta nu. Att jag mår mycket bättre nu och att jag inte kommer att hamna på sjukhus nu då gråtsjukan är borta. För att bli ännu bättre så äter jag medicin och så går jag och pratar med min terapeut (använder inte ordet terapeut till sonen utan min terapeuts namn) och att det är som pratmedicin. Sen berättade jag om sjukgymnastik och att det skulle hjälpa mamma att ha mindre ont i kroppen, att mamma skulle få börja på gymnastik som kallas för yoga. Med allt det här försökte jag övertyga honom om att jag skulle bli bra och att jag absolut inte skulle försvinna från honom. Jag tror att mitt budskap gick hem för sen somnade han utan något mer spring och jakt på mammas kramar.
Min älskade lilla son, mitt älskade lilla barn. Han säger att jag är fin, att mamma är fin och att jag är den bästa i världen. Hur skulle jag kunna försvinna från det? Hur skulle jag kunna lämna det finaste i världen?
Känsla av oflyt
14 Jan 2014
Nu har jag verkligen en känsla av att ha oflyt hela tiden. Innan jul fick jag bland annat ställa in ett läkarbesök för att jag åkt på en rejäl förkylning. Det läkarbesöket visade sig skulle ha varit mitt sista hos den läkaren som jag nu inte kommer att få träffa igen. Här sitter jag och väntar på en ny läkartid och har inte en aning om vilken läkare jag ska få träffa. Idag hade jag tänkt besöka jobbet för att lämna ett papper och så har jag lite andra saker inbokade resten av veckan. Men nu vet jag inte om jag kommer att kunna genomföra det jag planerat för nu har jag åkt på en förkylning igen. Hade jag varit som vanligt, haft kraft i kroppen och själen då hade jag fixat att vara lite förkyld och ändå göra en del av de grejer jag planerat. Men nu, med min nedsatta ork, inte en chans. Jag behövde inte det här också.
Till på köpet har jag försökt att läsa en intressant rapport om rehabilitering, utredning av arbetsförmåga och vad som anses vara arbetsförmåga samt de olika aktörernas sammarbete i rehabiliteringsprocessen. Men jag kommer ingenstans. Har försökt nu i tre dagar men är bara på sidan fem fortfarande. Jag kan inte koncentrera mig och får börja om hela tiden. Trots lugn och ro och inga störande moment. Det tråkiga är att jag verkligen ville läsa den, att jag tyckte det lät intressant och kanske något jag kunde ha hjälp av. Men nej, det går inte. När ska jag komma tillbaka? Är så trött och ledsen på det här nu. Ville ju bli mer positiv men det verkar bli lite svårt just nu.
Ny vecka, nya tag
13 Jan 2014
Ja, så var det ny vecka igen. Efter mötet med Försäkringskassan i fredags har jag varit som i en dimma. Trött på alla sätt och vis och sovit mycket. Det var som om luften gick ur mig efter mötet som jag laddat inför. Med tröttheten följer också en ökad irritation och i helgen har främst min son fått ta del av den. Vi bråkade i lördags och fortsatte i samma anda på söndagsförmiddagen. Känns så tråkigt att jag inte ska kunna hantera min trötthet och irritation på ett bra sätt. Sen ska jag inte säga att det inte var befogat för det var det men jag hade kanske kunnat hantera situationen på lite bättre och lugnare sätt om jag hade mått bra för nu blev det nog mer så att vi provocerade varandra och bråket blev onödigt långdraget. Igårkväll var vi vänner igen och idag var hans humör på topp så det går över men tråkigt när det händer.
Idag är det ny vecka och jag ska försöka att ta nya tag. Men som jag skrivit flera gånger förut är det inte bara att ta sig i kragen så blir allt bara bra. Men jag ska försöka. Jag ska gå med sonen till dagis tre gånger den här veckan, jag ska göra mina övningar för rygg och nacke varje dag som jag fått av sjukgymnasten, jag ska ha handledsstöden på för att avlasta nervbanorna i handleden, jag ska på fotvård och jag ska träffa min terapeut. Måste även till jobbet för att lämna ett papper och så ska jag försöka ta mig utanför dörren varje dag, gå en liten sväng men inte så jag tar ut mig. Sen kommer en jobbig helg, maken ska jobba eftermiddag och jag ska orka vara mamma. Men det tar vi då, en dag i taget.
Att vara stark
12 Jan 2014
Läste precis en bra dikt om att vara stark och vill förstås dela med mig av den här på bloggen.
Mötet med Försäkringskassan
12 Jan 2014
I fredags var det dags för mitt andra möte med min nya handläggare på Försäkringskassan. Min terapeut var med som stöd. Jag hade förberett mig rätt ordentligt, skrivit ner vad jag tänkte ta upp och hur jag mådde. Nervositeten hade gnagt i mig senaste veckan och jag visste inte alls vad som skulle bli sagt på detta möte. Frågeställningarna som jag fått att besvara var om det fanns något arbete jag kunde utföra trots min sjukdom och vad som skulle behöva göras för att jag skulle kunna börja jobba igen. Mötet i oktober blev inte alls bra och efter det mådde jag allt sämre igen så mina förhoppningar om detta möte var inte så stora. Upplever ångest varenda gång jag måste ha kontakt med Försäkringskassan och egentligen borde det väl inte vara så. Men jag känner mig i underläge och i en beroendeställning.
När vi väl satt där på mötet, min handläggare, min terapeut och jag flöt samtalet på rätt bra. Jag kollade inte i mina papper en enda gång. Från katastrofmötet vi hade i oktober vände det och detta blev ett rätt positivt möte. Min terapeut behövde inte säga så mycket utan jag klarade själv av att föra min talan denna gång. Bara att vi var två personer mindre än tidigare möte gjorde det mycket lättare för mig. Min handläggare verkade förstå min situation och ifrågasatte inte mina behov vilket jag varit rädd för. Jag hade ju nästan förberett mig på att hålla försvarstal.
Det var meningen att vi under nästa vecka skulle ha haft ett möte även med arbetsgivaren men vi kom fram till att det var förtidigt just nu och att vi skulle skjuta upp det mötet till senare i vår. Det jag ska koncentrera mig på just nu är att komma igång ordentligt med sjukgymnastik, yoga och stressgruppen framöver samtidigt som jag fortsätter att träffa min terapeut regelbundet. Därutöver behöver jag ha min energi till att vara mamma, orka med hemmet och mig själv.
Min handläggare förklarade också för mig att jag har möjlighet att få sjukpenning fram till slutet på oktober om jag behöver, därefter blir jag överskriven på arbetsförmedlingen i tre månader och får då ersättning därifrån baserat på vad jag skulle få i a-kassa. Under dem där tre månaderna får man delta i något som heter arbetslivsintroduktion. Aktiviteten ska vara personligt utformad och anpassas efter min förmåga att arbeta just då. Om jag fortfarande är i behov av sjukskrivning efter dessa tre månader kan jag då på nytt ansöka om sjukpenning.
Jag tycker fortfarande inte att Försäkringskassans regler är genomtänka eller anpassade efter de som är sjuka men jag har börjat att acceptera att reglerna är som de är och att det bara är att gilla läget. Jag lägger inte ner så mycket energi på att irritera mig på det längre.
Arbetsgivarens ansvar
9 Jan 2014
Varför blir jag inte förvånad längre, ledsen men inte förvånad. En kollega på avdelningen fick igår föras från arbetsplatsen i ambulans och har nu opererats för hjärnblödning. När ska arbetsgivarens ta något ansvar för sina medarbetare? På min avdelning har, vad jag känner till, minst tre personer av cirka 30 förutom jag blivit långtidssjukskrivna på grund av utmattning efter att jag blev sjukskriven april 2012. Sen dess har även en person på avdelningen fått en hjärtinfarkt, en har fått en tia-attack och en befarades ha fått en hjärtinfarkt men det visade sig att det troligtvis berodde på stress, alla fick det på arbetstid. Om jag tittar utanför min avdelning fast fortfarande inom samma arbetsområde så har minst två chefer bytt arbetsuppgifter och avsagt sig chefsskapet och en chef är långtidssjukskriven på grund av utmattning. Personer mår dåligt på grund av hög arbetsbelastning och det har varit dåligt med att ersätta sjuka personer med vikarier. Man har istället låtit redan överbelastade personer få mer arbetsuppgifter för att spara pengar på att inte ersätta dem som är sjuka. Senaste halvåret har man äntligen börjat ta in någon vikarie men det täcker inte alls det behov som är, allt arbete blir eftersatt och endast det löpande mest brådskande och viktigaste arbetet genomförs. Det där som är eftersatt läggs på hög och har numera blivit berg att ta tag i. Allt det här bidrar också till ineffektiva arbetssätt och mycket tråkig arbetsmiljö. När ska arbetsgivaren förstå att det inte längre håller? Jag och fler med mig har fått höra att det inte bara är arbetsgivarens fel att vi är sjukskrivna, det beror på våra privatliv och att vi är en viss sorts människor. Arbetsgivaren vill inte ta sitt ansvar för att en efter en brakar. Men det kan väl inte vara så att vi är så många på samma arbetsplats som bara har fel personligheter och taskiga privatliv? Ska jag tillbaka till det här? Kommer jag att överleva?
Förbereder möte med Försäkringskassan
7 Jan 2014
Idag har jag äntligen fått lite lugn och ro här hemma. Så nu försöker jag skriva en sammanställning på mina symtom och hur dessa påverkar mig i vardagen. På fredag ska jag träffa min handläggare på Försäkringskassan för att prata om min situation. Som stöd kommer jag att ha min terapeut med mig. Känner att jag behöver ha nedskrivet vad jag vill säga för annars kommer jag bara att tappa bort mig och inte veta alls vad jag ska säga när jag väl sitter där. Nästa vecka ska vi även träffa arbetsgivaren för fortsatt diskussion om framtida arbetsträning eller vad det nu kan tänkas att bli. Det blir som det blir, orkar inte bry mig längre. Jag väntar ju även på att få en läkartid, träffa en ny läkare och få veta hur det blir med fortsatt sjukskrivning. Min terapeut säger att jag inte behöver oroa mig för att inte bli fortsatt sjukskriven, det kommer jag bli enligt henne. Hon säger att de kommer att ta det i min takt. Vad är min takt undrar jag då? Jag vet inte!
Att leva med utmattning och mental trötthet
5 Jan 2014
Läste just en mycket bra och tydlig förklaring på hur det är att leva med utmattning och mental trötthet och hur det påverkar vardagen. Ni hittar detta på bloggen Livets bilder. Jag kan verkligen rekomendera en titt på denna. Jag känner att mycket stämmer in på mig men att det kan variera från dag till dag hur måendet är. Det är väl också detta som är så svårt, att det varierar och är inte förutsägbart hur jag mår nästa dag eller om en vecka. Det här gör att jag har svårt att planera saker ordentligt, att jag nästan inte vågar planera saker längre.
Sorgsen kluvenhet
1 Jan 2014
Igår, årets sista dag, fick jag reda på att en vän till min svägerska hade gått bort i cancer. Jag har träffat den här kvinnan några gånger men kan inte säga att jag kände henne. Trots detta blir jag berörd. Så berörd att det känns ofattbart hur en levnadsglad, ja det var så jag uppfattade henne, ung kvinna kan få dö. En kvinna som också var mamma till ett barn på snart 7 år. En kvinna som också nyligen gift sig med sin kärlek och sitt barns pappa. Ofattbart. Men i allt det här ofattbara finns en kluvenhet. Sedan jag blev sjukskriven för mer än ett och ett halvt år sedan har jag önskat att jag fick byta, byta sjukdom med någon som hon, med någon med cancer som skulle leda till döden. Jag önskade mig det här bytet för att jag då skulle slippa välja själv, för att det då skulle bli legitimt att dö. Jag önskade också det här bytet för att människor runt omkring mig skulle se eller åtminstone förstå att jag var sjuk, sjuk på riktigt. Att jag var drabbad av en fruktansvärd sjukdom som inte gick att bota på ett litet kick, att det inte bara var att ta sig i kragen och kämpa på. Att mina inre smärtor skulle bli synliga.
Idag när jag ser tillbaka på året som gått kan jag förstå att jag varit väldigt, väldigt sjuk. Idag när jag får de här känslorna inför den här kvinnans död kan jag förstå att mina tankar och känslor senaste året inte tillhört en frisk persons tankar och känslor. Det hemska är att jag trots mina känslor idag fortfarande kan känna lite avundsjuka. Men den där avundsjukan är inte stark längre men den finns ändå kvar där och det är lite skrämande. Senaste veckorna har det ändå hänt någonting med mig, något positivt. Jag tänker inte längre på att jag vill dö, jag ser inte varje träd som en möjlighet till frid. Det känns som om dessa tankar bara slutade, rakt upp och ner från den ena dagen till den andra. Men tankarna har nog avmattats i intensitet under en tid men ändå alltid funnits där. Det har varit som en lång plågande viskning i mitt huvud som aldrig tystnade. Men nu har tröttheten tagit över helt och hållet, orken är som bortblåst.
Dags för ny läkare igen!
28 Dec 2013
Jag fick ett brev idag från min läkare, hon skulle börja jobba inom slutenvården och jag kommer därmed inte att få träffa henne igen. Hon har satt upp mig på en väntelista till en annan läkare som jag lovas få komma till under januari månad. Känns så där, eller känns inte bra alls egentligen. Jag har ju haft denna läkare senaste halvåret och känt att hon varit den första som faktiskt även tittat på utmattningssymtomen. Det är också påfrestande att behöva byta läkare, att behöva berätta igen, att få den personen att förstå hur jag mår. Det går ju inte utifrån ett läkarbesök helt förstå hur det är, att se skillnaderna från förra läkarbesöket, att se om det gått framåt, bakåt eller stannat i processen. En vän till mig försökte få mig att se positivt på det istället. Att tänka att den nya läkaren kunde vara en person som är duktig på rehabilitering, en läkare som förstår utmattningssymtomen och vad som behöver göras utifrån dessa. Men jag är ledsen, kan inte tänka positivt just nu. Dessutom känns det som om läkarna inom psykiatrin är så inriktade på depressionen. Från det att jag blev sjukskriven i april 2012 har jag på grund av denna sjukskrivning träffat minst 12 olika läkare hittills. Fem av läkarna har jag träffat inom företagshälsan eller öppenvården och resterande i samband med att jag varit inlagd. När jag protesterade högljutt i våras på grund av detta hattande mellan alla läkare som jag inte orkade med så fick jag min nuvarande som jag fått vara kvar hos fram till nu, ett halvår. Visst har läkare också rätt att byta jobb men just nu suger det!
Jag ska i alla fall få ta nya prover för att bedöma mina värden av B12 (Kobalamin) och B9 (Folsyra) och det vanliga leverprovet vilket jag måste ta på grund av en av mina mediciner jag äter. Om det skulle visa sig att jag har brist på B12 och/eller B9 kan detta mycket väl vara orsak till mitt allt tröttare tillstånd. Visar proverna inget så kan jag inte förklara mitt mående mer än att jag lider av en utmattning och det är frustrerande för det går liksom inte att bevisa ordentligt. Det är svårt att förklara och svårt för omgivningen att acceptera känns det som. Depression, utmattning, utmattningsdepression, utmattningssyndrom - vad är vad? Hur ska dessa tillstånd särskiljas? Går det ens att särskilja dessa helt och hållet? Vad är huvuddiagnos och vad är bieffekter? Synen är olika på detta även inom vården.
