Sida 3
Stresshantering - tredje träffen (yoga)
21 Mar 2014
Igår var det så dags för tredje träffen med stresshanteringsgruppen, den här gången i form av medicinsk yoga. Eftersom jag gått två tillfällen innan på yogan (i annan grupp) kände jag ju igen alla övningar och kunde på så sätt slappna av mer. Det som var bra den här gången var att vi fick börja med att pröva olika andningsövningar. Jag trodde inte att jag andades så snabbt och ytligt men det visade sig rätt tydligt under övningarna. Tyvärr fick jag problem med stickningar och domningar, båda armarna och ena benet började domna under yogan. Fick även krampkänning i samma ben.
Annars var det en seg dag, jag hade ingen vidare ork och lust att gå på yogan. Inte heller hade jag lust att gå på fotvård på förmiddagen. Jag kom som tur var i väg på båda. Så med sköna fötter fick jag en stunds avkoppling på yogapasset. Trots en dag med sköna och avslappnande aktiviteter kunde jag inte somna när jag väl låg där i sängen. Jag var så trött att jag kände mig svimfärdig men somna det kunde jag inte. Låg och tänkte länge att jag skulle ta mig upp för att ta en sömntablett men det gick liksom inte. Jag var som fjättrad i sängen men somna det gjorde jag inte. Tillslut på småtimmarna somnade jag äntligen men det blev nog inte mycket sömn, inte denna natt heller. Den här veckan har sömnen blivit lidande, sovit dåligt nästan en hel vecka nu. Aktivitetsnivån har varit hög, högre än vad den brukar vara. Jag har även känt hela veckan att jag har haft närmre till gråt. Känt inombords att jag inte orkar med. Försöker ignorera detta för att genomföra det jag bestämt. Jag tänker att det blir så här just nu för att det är nytt, att det är en vanesak. Vi får se hur länge det håller i, hur länge jag orkar.
Stresshantering - andra träffen (KBT)
19 Mar 2014
Idag var det dags för andra träffen med stresshanteringsgruppen. Denna gång var det KBT (kognitiv beteendeterapi) och mindfulness. Jag trodde inte att jag skulle ta mig dit idag. Efter måndagens träff var jag helt slut och igår körde jag träning på sjukgymnastiken. Idag kände jag mig misshandlad. Ont överallt och enormt trött. Jag orkade nästan inte sitta upp vid matbordet. Men jag tog mig in i duschen och fick skjuts till träffen. Väl där kändes det mycket bättre. Hon som höll i gruppen idag hade tagit bort bordet i mitten på rummet och ställt upp stolar så vi satt i en ring. Dämpat belysningen och hade satt en grön växt och brinnande ljus på golvet i mitten. Hon hade även hängt dit fina filtar på stolarna om någon tyckte det var kallt. Det gav ett mer ombonat intryck. Dessutom var hon väldigt bra att lyssna på, skapade lugn i rummet. Med två personer färre än förra gången (praktikant och personal under utbildning) blev det här en mycket mer positiv upplevelse. Dessutom hade vi ju sett varandra i gruppen vid ett tillfälle tidigare.
Vi pratade om stress, vad som händer i kroppen och varför. Vi pratade om vad som händer i kroppen när vi till exempel säger nej till något. För att slippa eventuella obehag har vi mycket lättare för att säga ja, att gå med på saker som vi egentligen inte vill. Det skapar bara en kortsiktig lösning för ju oftare och längre tid vi håller på att säga ja till allt fast det är sådant vi inte vill så ökar bara obehaget trots vårt ja. Vi ska alltså bli bättre på att säga nej och inte göra sådant som vi inte vill om det inte är livsavgörande förstås. För en del saker behöver man göra även om man inte vill. Men det finns bara två måsten i livet. Det ena är att vi alla måste dö, förr eller senare, och det andra är att vi alltid måste välj. Det går inte att gå genom livet utan att välja, utan att göra val. Varje dag gör jag valet att gå upp ur sängen, ibland kanske för att jag vill men ibland kanske jag gör det för att jag behöver och för att jag har ett ansvar gentemot min son.
Vi fick även prova på mindfulness. Hon berättade grunden i mindfulness och syftet med detta. Vi fick alla med oss en cd-skiva hem med övningar hon spelat in. Hennes röst var behaglig att lyssna på och passade perfekt för att guida andra genom mindfulnessen.
Övningen, att föra aktivitetsdagbok, som jag fick i måndags har jag inte kommit någon vart med. Har suttit och försökt men jag får bara ångest. Kan inte värdera mina aktiviteter. Förstår inte hur jag ska tänka. Hjärndimma. Förstår inte att det ska vara så svårt, att jag ska börja känna sådan prestationsångest, att jag inte kan lista ut hur jag ska göra värderingen.
Stresshantering - första träffen (aktivitetsbalans)
18 Mar 2014
Igår startade stresshanteringsgruppen. Första träffen handlade om aktivitetsbalans. Mycket var rätt självklara saker och just inget nytt för min del rent teoretiskt. Det är ju när man kommer till den praktiska biten det blir svårt. Tyvärr upplevde jag gruppen förstor. Vi var nio deltagare, en huvudledare, en ledare som var på upplärning och en praktikant. Rummet vi satt i var relativt litet men med högt i tak vilket gjorde att rummet kändes konstigt i propotionerna. Det kändes som om väggarna kom mot mig. Fläktsystemet mullrade och bytte frekvens hela tiden och det där klarade inte min hjärna av. Jag blev bara snurrig, kändes som om jag bara ville gå därifrån. Hålla för öronen och blunda. När vi skulle sitta och prata i små grupperingar hängde jag inte med alls, hörde inte vad de andra sa i min grupp eftersom sorlet från de andra grupperna tog över. Ska det kännas så här fortsättningsvis vet jag inte om jag kommer kunna fullfölja kursen. Vi kommer tyvärr vara i den här lokalen två av tre tillfällen i veckan. Jag frågade om det inte gick att stänga av fläkten men den var centralt styrd så det gick inte.
Jag fick hemläxa. Ska föra aktivitetsdagbok en hel vecka. När jag gör saker, vad jag gör, med vem, hur viktig aktiviteten är för mig, hur ansträngande aktiviteten är och hur nöjd jag blir med resultatet. Satte mig igårkväll för att börja fylla i gårdagen eftersom den ändå varit väldigt ansträngande för mig och det kändes bra att få med detta. Men det gick inte, jag får inte till något. Det tar stopp, klarar inte av att värdera aktiviteten. Det är precis som om hjärnan inte förstår hur den ska tänka, fast att jag förstår. Får bara ångest över uppgiften, prestationskrav. Jag blir osäker på hur jag ska göra även om det kändes självklart när jag gick från träffen igår.
De som fått sina scheman utskickade förra veckan hade fått en tid ändrad. Så träffen imorgon var flyttad en halvtimme. Men det här var inget som gårdagens ledare visste något om. Så trött jag blir! Kommunikation?! Dessutom kom detta fram precis innan vi skulle gå därifrån bara för att jag frågade om det blivit några ändringar. Uppepå det så är yogan inställd nästa vecka, för då hade ledarna lite annat för sig. Känns seriöst, verkligen. Min terapeut tycker jag verkar arg, bitter och irriterad på vården. Konstigt?
Vill inte höra
17 Mar 2014
En sak som jag inte vill höra är hur det är på jobbet numera. Jag vill inte höra hur mycket det är att göra, hur många det är som är trötta, hur många som går på knäna. Jag lyssnar inte, stänger av. Men jag kan inte säga stopp, vet inte varför. Jag mår bara sämre av att höra om allt det där. Jag känner trycket över bröstet öka, känner pulsen som slår allt hårdare, kaos i hjärnan, klumpen i halsen. Vill hålla för öronen och bara skrika men jag gör det inte, varför? Fråga mig inte när jag kommer tillbaka för det vet jag inte. Berätta inte för mig om problem som uppstått med en del av mina arbetsuppgifter. Inte mitt problem. Inget jag vill höra. Jag mår bara sämre. Varför kan jag bara inte säga det? Varför har jag så svårt att säga nej, jag vill inte höra? Vill inte höra.
Kraften går åt till att fixa jobbet
15 Mar 2014
När jag först började känna av att jag inte orkade med längre på jobbet, att allt tog längre tid och allt krävde mer och mer av min fulla uppmärksamhet då krympte mitt sociala umgänge allt mer och mer. All min kraft och energi fick jag lägga på jobbet för att klara av det och för att ingen skulle upptäcka att jag inte längre hängde med som tidigare. Ju längre tiden gick, ju fler år som passerade ju mer eftersatt blev både hemmet och den sociala samvaron. Ju längre tid detta pågick ju mer deprimerad blev jag har jag förstått så här efteråt. Att se andra runt omkring, familj, vänner och bekanta som umgicks, hade roligt, renoverade hemma, byggde nya hus och så vidare fick mig att må ännu sämre eftersom jag själv saknade kraften att ta tag i sådana saker, saknade orken att umgås och att bjuda hem folk. Träningen var också något som jag avslutade, varken ridning eller gympa hade jag ork att fortsätta med. Jag tappade lusten att göra något överhuvudtaget. Viljan fanns nog där längst men eftersom jag inte klarade av att ta tag i saker så på något sätt så dog viljan ut den också, orkade inte vilja.
Jag har många gånger under min sjukskrivning blivit arg på mig själv för att jag lagt så mycket energi på mitt jobb och inte på mig själv, min familj, mina vänner och mitt hem. Varför la jag all energi på att klara av mitt jobb så länge det bara gick?
Idag läste jag en artikel i DN (Dagens nyheter) som berör precis det jag beskrivit ovan. Forskaren Monica Bertilsson har nyligen disputerat vid Göteborgs universitet med en avhandling om arbetsförmåga och psykisk hälsa. Något som lyftes fram som förvånade var att personer med psykisk ohälsa kunde klara av att jobba, samtidigt som de inte klarade av vardagliga uppgifter hemma eller sociala åtaganden. Enligt Monica drivs man att arbeta av många skäl. En viktig orsak kan vara att jobbet är något ”friskt” i livet, något som är väldigt viktigt att ha kvar, och man kan lägga ner all sin kraft på att klara av det, så att man inte orkar med så mycket annat. Flera av de personer hon intervjuat i sin studie beskriver att de tar på sig en arbetsfasad när de är på jobbet. Man tar på sig fasaden och kan fortsätta jobba. Samtidigt känner man sig avstängd, oskyddad och osäker, man känner att man kan bli ”avslöjad”. Detta finns beskrivet tidigare, hos personer som försöker dölja sina depressionssymtom. Men här handlade det också om fasaden som ett hjälpmedel för att kunna vara kvar i arbete. Någon uttryckte att när man inte längre kan sätta på sig fasaden, då blir man arbetsoförmögen.
Att jobba vid depression och ångest kan innebära att man tvingas börja med nya, tidskrävande vanor enligt Monica Bertilsson. Man kompenserar osäkerheten genom att ständigt kontrollera om man har gjort rätt och skriver listor. Även efter arbetsdagens slut kan man fortsätta att fundera, ”missade jag något, har jag gjort allt rätt”? Hon beskriver också att den sociala samvaron på arbetsplatsen blir det som först blir lidande. En person som lider av en depression klarar inte längre av att hänga med helt i det social samspelet och det är i detta som arbetsförmågan fallerar först.
När jag läste den här artikel kände jag igen mig i mycket. Jag fick någon form av bekräftelse på att det är så här det fungerar, att det är så här det blir. Det var inte mig det var fel på (förutom att jag höll på att bli sjuk), det var inte mina kunskaper det var fel på, det var inte jag som var helt oduglig som person, som medarbetare eller anställd. Jag gjorde allt för att klara av mitt jobb in i det längsta, tills det inte gick längre. Det tog nästan sex år innan jag kraschade. Men sex år som jag slösade bort min energi på att klara mitt jobb så att allt annat i livet fick vika åt sidan. Tänk om jag eller någon annan förstått hur det låg till långt innan, tänk om jag fått hjälp av företagshälsan redan efter ett år från det att symtomen började då jag blev sjukskriven några veckor för sömnstörningar. Ja, tänk om. Men nu kan man ju kanske inte tänka så. Men det känns lite surt, lite bittert att det skulle krävas ytterligare fem år av mitt liv som jag bara la på jobbet och nu ytterligare två år som jag varit sjukskriven och inte orkat med jobbet. Inte ens orkat med jobbet. Inte ens orkat med mig själv.
Går igång på osamordning
12 Mar 2014
Jag förstår inte vad det är inom mig som drar igång så fort jag upplever att något inte är planerat väl eller samordnat. Jag får känslan av att jag måste ta tag i saken och se till att det blir samordnat, ordning och reda osv. Det är som om jag hela tiden måste se till att allt ska flyta på så bra som möjligt, att jag måste få allt att fungera felfritt. Andas. Tagga ner.
Det känns som om hela världens väl och ve hänger på mig, kanske inte hela men nästan. Varför kan jag bara inte släppa saker, låta de bero och låta andra göra sina "misstag". Det är ju faktiskt så att många gånger fungerar saker och ting ändå, trots lite halvdan planering (halvdan enligt mig). Jag har arbetat med det här en del under min sjukskrivning, att sänka kraven på både mig själv och andra. Men just när det inte fungerar fullvärdigt i mina ögon då är det något som drar igång så starkt inombords att jag inte kan låta bli att börja analysera och hitta lösningar på problemen.
Idag var det ett telefonsamtal från sjukvården som fick mig att dra igång inombords. Det var den tredje personen som ska hålla i en av delarna i stressgruppen. Hon ville kolla av om jag fortfarande var intresserad av att delta eftersom den börjar redan nästa vecka. Hon trodde inte att jag hade fått något schema och därmed inte hade koll på hur upplägget var och när den startade. Jättefint att hon ringde och pratade med mig men jag har redan fått ett schema, för flera veckor sedan. Jag förundras bara över vilken dålig kommunikation de har, dålig dokumentation eller vilket det nu är. Förövrigt var det ett mycket bra samtal men jag kunde inte låta bli att inombords gå igång på just denna lilla sak. Ska jag behöva komma dit och se till att deras kommunikation och samordning fungerar?! Det var ju liksom inte första grejen där kommunikationen inte fungerade.
Gör om - gör rätt
10 Mar 2014
Höll på att inte komma iväg till sjukgymnastiken idag. Gårdagens utevistelse tog visst musten ur mig. Gick och la mig med huvudvärk trots Alvedon, vaknade med huvudvärk. Trött i kroppen. Tog mig i alla fall iväg tillslut. Väl där gick det i stort sett helt okej. Nu så här på kvällen har jag fått värk i armarna igen och känner mig allmänt svag. Men det är väl så här det är när man är rätt så otränad.
Idag var chefen för målerifirman här och kollade vad jag inte var nöjd med gällande deras arbete i mitt rum. Det jag påpekade var inga konstigheter och chefen sa att han såg klart och tydligt felen och att jag inte behövde skämmas för det. De kommer hit, kanske nästa vecka, och gör om halva rummet. Känns jobbigt om samma målare kommer igen men vi får se hur det blir. Så det var bara för dem att göra om och göra rätt! Det tråkiga är ju att det drar ut på tiden innan jag får det färdigt. Men har rummet stått oanvänt i över sex år så går det nog bra med några veckor till.
Jag hoppas att jag får ork och inspiration att fortsätta min berättelse om hur det var på min arbetsplats innan jag brakade i väggen. Just idag orkar jag inte så ni får tyvärr vänta lite till.
Vårkänslor!
9 Mar 2014
Vill bara sprida lite vårkänsla! Dessa underbara små fina blommor plockade jag igår och idag blev det några till. Har haft jättefint väder idag men det kunde visserligen ha blåst lite mindre. Känner mig rätt så mosig just nu efter att ha varit ute nästan hela eftermiddagen idag. En stillsam promenad i solen, en porlande bäck och blåsippor på det, harmoni. En bra dag!
Härskartekniker
7 Mar 2014
Med anknytning till gårdagens inlägg om mobbning, kränkande särbehandling och trakasserier på arbetsplatsen vill jag beskriva hur någon kan behålla eller höja sin position och få någon annan att förminskas och tryckas ner.
På wikipedia kan man läs följande om härskartekniker:
"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ.
Uttrycket är ursprungligen myntat av den norska psykologen och filosofen Ingjald Nissen 1945. Nissens ursprungliga nio härskartekniker populariserades och minskades till fem av den norskasocialpsykologen Berit Ås 1976 och beskrevs redan på 1980-talet i svensk litteratur. Vanligtvis är det någon av dessa fem som avses med termen härskarteknik, men Berit Ås har själv utökat listan med två till och i vardagligt tal används ibland ordet härskarteknik om allmänt ohemula maktmanipulationer. Andra tänkare och debattörer har också beskrivit och delat upp härskartekniker på lite andra sätt men Berit Ås ursprungliga definition och beskrivning är dock den som är klart dominerande."
Jag fortsätter att citera wikipedia vad det gäller Berit Ås sju olika härskartekniker då detta beskriver på ett enkelt sätt vad varje teknik innebär i korta drag. I senare inlägg kommer jag att berätta vad som hände mig innan jag hamnade i väggen och blev sjukskriven och då kommer jag att gå tillbaka till framförallt vissa av dessa härskartekniker för att tydligare beskriva olika situationer jag hamnade i.
Osynliggörande
Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.
Exempel:
- Någon tar upp det som någon just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att någon annan just börjat prata.
- På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när någon får ordet.
Förlöjligande
Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför gruppen anmärka på någons yttre är ett sätt.
Exempel:
- En kollega skrattar åt någons uttal och säger att vederbörande låter som en karaktär i en kul TV-serie (när vederbörande hade något viktigt att säga).
Undanhållande av information
Att utestänga någon eller marginalisera vederbörandes roll genom att undanhålla väsentlig information.
Exempel:
- Kollegor låter någon förstå att de haft ett möte där vederbörande borde ha varit med.
- Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, dit inte alla berörda haft tillträde.
Dubbelbestraffning
Att ställa någon inför ett val, och utsätta vederbörande för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val vederbörande gör.
Exempel:
- Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar.
- Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma.
- Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett kvällsmöte och därmed betraktas som oseriös, men närvarande på mötet kallas för "dålig mamma" som valt bort att vara hemma med sina barn.
Påförande av skuld och skam
Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Jämför dock skuldkänsla och skamkänsla.
Exempel:
- Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var.
- Ingen lyssnar på vad man säger under mötet och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt.
- Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval.
- Man blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse.
Objektifiering
- Att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang.
Våld eller hot om våld
- Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns.
Mobbning, kränkande särbehandling och trakasserier på arbetsplatsen
6 Mar 2014
Idag läste jag ett inlägg på Lottas blogg som fick mig att få flashbacks tillbaka till vad som fick mig över kanten, vad som tillslut gjorde att jag brakade och blev sjukskriven. Jag har inte varit så öppen med det här på bloggen, dels har jag försökt att tränga bort det och lägga det bakom mig och dels har jag inte velat måla ut någon person eller min arbetsplats. Men Lottas blogginlägg fick mig att tänka till, att reagera.
Hennes blogginlägg handlar om förekomsten av mobbning, kränkande särbehandling och trakasserier på arbetsplatsen. Hon hänvisar bland annat till den dom som nyligen kommit i målet med socialsekreteraren Lasse som efter mobbning och trakasserier på sin arbetsplats till slut inte såg någon annan utväg än att ta sitt eget liv. För mig kom den känslan efter att jag blivit sjukskriven, efter att jag faktiskt hade misslyckats med att stå upp för mig själv och orkat hålla huvudet högt. Först då kom den riktiga smällen.
När jag tänker tillbaka på dem sex senaste åren innan jag brakade och blev sjukskriven är det en blandning av händelser som ledde fram till att jag inte orkade längre. Men det var en person, EN person som satte spiken i kistan. Hade den här personen inte agerat som denne gjorde eller om denna person inte hade arbetat nära mig, då är jag nästan säker på att jag faktiskt aldrig skulle ha blivit sjukskriven. Jag skulle ha tagit mig igenom mitt liv utan den här långa sjukskrivningen. Jag känner fortfarande en bitterhet trots att jag försöker att lägga det här bakom mig. Ibland har jag trott att jag gjort det, att den här personen är lika med noll. Andra dagar, som idag, förstår jag att den här personen har ärrat mig för evigt. Men det är jag som ska gå vinnande ur det här, det har jag bestämt mig för, jag vet bara inte riktigt hur ännu.
Jag tänker fortsätta att berätta lite i taget om vad som faktiskt hände mig, vad som ledde mig in i väggen. Men jag stannar här just nu, måste sova på saken.
Frisk luft
6 Mar 2014
Idag gick jag med sonen till dagis, skönt med frisk luft. Gick lite längre hem men inte många minuter. Väl hemma fick jag lust att greja lite i trädgården, dra undan några gamla granar som låg på gräsmattan och fixa lite med en rosbuske. Det var härligt att känna lust.
Igår var jag på yoga, kände mig överkörd av en lastbil på kvällen. Jag trodde inte att jag skulle kunna röra mig idag men det är inte så farligt. Jag har lite småvärk i ryggen, axlarna och armarna men inte mer än att jag fungerar som vanligt. Förra gången hade jag ont i kroppen i en vecka och då så pass att jag inte orkade något. Tyvärr är det ingen yoga nästa vecka igen, det blir ju ingen kontinuitet och det sabbar min planering. Men nu vet jag om det så då behöver jag ju inte åka dit och upptäcka att det är inställt.
En energitjuv just nu är målerifirman som gjort mitt rum. Jag är inte riktigt nöjd med arbetet och idag kom de hit med mina garderobsdörrar som de sprutmålat och har inte spacklat igen de gamla hålen för handtagen vilket jag specifikt bad om då jag ska sätta dit andra handtag. Men dörrarna fick de ta med sig igen och göra om, det var inte så svårt att säga något om det men dessvärre vågar jag inte klaga på det andra arbetet. Varför ska man vara så feg? Jag betalar ju ändå för att få det proffsigt utfört, det hade blivit bra mycket snyggare om jag gjort det själv men nu finns ju inte orken. Om jag har höga krav, ja det har jag men inte så pass att jag skulle klaga om det inte vore befogat. Jag har till och med sänkt mina krav nu efter att jag blev sjuk.
Just nu sitter jag och väntar på att min arbetsterapeut ska ringa upp mig då jag måste få några andra handledsstöd. Jag tål inte de nya jag fått, huden kliar och jag får utslag.
Paus
4 Mar 2014
Det blev visst lite paus här på bloggen. Jag har inte orkat skriva något. I fredags träffade jag min terapeut, jag fixade inte att vänta i sex veckor. Nu har vi bestämt att ses varannan vecka istället. I lördags lade jag och min pappa golv i mitt nyrenoverade rum. Det tog nästan hela dagen och framåt eftermiddagen var jag riktigt trött i hjärnan och kroppen. Det tog tid för att det var lite knepigare än vi tänkt, rummet är inte stort och borde ha gått snabbare. Men det kändes bra att göra något fysiskt. På söndagen orkade jag inte med något, helt slut efter golvläggningen. Igår var jag på uppföljning av sjukgymnastiken. Jag ska försöka fortsätta med träningen två gånger i veckan och har nu lagt till några minuters gång på gåband innan de övningar jag redan gör. Imorgon är det Yoga, det har jag blivit lovad denna gång. Flera av sjukgymnasterna har bett om ursäkt för att jag blivit missad att meddelas två gånger när Yogan blivit inställd. Luften gick ur lite förra veckan när jag kom till Yogan och den var inställd för andra gången. Men jag får väl ta nya tag den här veckan. Har tyvärr rätt så ont i mina handleder, armar och axlar men främst i höger handled. Idag är jag bara slut. Trött i hjärnan, trött i kroppen och bara orkeslös. Känns meningslöst det här. Det är inget liv att inte kunna leva på riktigt. Jag är bara på låtsas känns det som. Får inte ens till något vettigt att skriva.
Bakslag igen!
27 Feb 2014
Ja, då kom dagen då bakslaget kom. Borde ha förstått det med så mycket saker på agendan (utifrån mitt perspektiv). Ändå har jag försökt att inte göra alldeles för mycket men tydligen blev det för mycket ändå. Natten till igår sov jag dåligt, oroligt och bara några timmar. Jag tog mig igenom dagen igår men luften gick ur när jag kommer till Yogan och får svaret att den återigen är inställd och att de missat att meddela mig, just mig igen. Jag var ju glad att jag tagit mig iväg trots lite sömn och var taggad att det äntligen skulle bli av eftersom det inte blev något veckan innan. Men nej, det blev ju inget den här veckan heller. Idag har jag bara sovit, legat i soffan och känt mig yr och konstig i huvudet. Jag skulle ha åkt på sjukgymnastik idag på eftermiddagen men det gick bara inte, kände inte att jag fixade att köra bil dit och orken var lika med noll. Egentligen är jag inte förvånad att bakslaget kom, bara besviken. Jag var ju på gång. Skulle få in ordentliga rutiner men det spricker hela tiden. Min sjukgymnast sa till mig när jag träffade honom förra veckan att jag skulle försöka att komma och träna även om jag var deppig, trött och kände mig dassig. Jag förstår hans tanke för det är lätt att dra sig ur när inte orken och lusten finns. Men det finns gränser.
Målaren blev färdig med rummet igår så nu är det bara nytt golv och golvsockel kvar som ska dit. Golvet är inhandlat men golvsockeln kan jag inte bestämma mig för om den ska vara samma som golvet eller samma som väggen. Vit eller ek, det är frågan. Får se till att golvet kommer på plats först så får jag bestämma mig sen. Om det går.
Uppföljning hos arbetsterapeuten
25 Feb 2014
Idag var jag på uppföljning hos arbetsterapeuten för att utvärdera mina besvär med domningar och vilken nytta handledsskydden gjort. Eftersom jag under någon veckas tid nästan inte använt dem alls på grund av ökad smärta i handlederna så fick jag idag ett mjukare stöd. Det mjuka stödet ska jag ha dagtid och det lite fastare stödet under natten. Men redan några timmar efter att jag tagit på mig det mjuka stödet började jag få rodnad i huden och det började klia så nu vet jag inte om jag kan fortsätta med det heller eller om det är sviter efter tejpningen i fredags. Återstår att se.
Då jag kände att jag hade ork och lust idag tog jag med mig min pappa för att köpa golv och lister till rummet som är under renovering. Vi skulle ha tittat på lite andra grejer med men jag struntade faktiskt i det idag då jag kände att min energi höll på att ta slut. Tidigare hade jag pressat mig och flängt runt till olika affärer och sen hade jag varit en trasa i flera dagar. Så det tar sig på fronten att begränsa aktivitetsnivån. Jag lyfte tyvärr ett paket golv bara för att jag är envis och det hade jag ju kunnat låta bli eftersom jag nu sitter med ont i ena handleden. Man kan ju inte lära sig allt på en gång.
I rummet har jag tänkt att bygga upp ett långt skrivbord av kökshurtsar och bänkskiva. Men att få tag på lådhurtsar som är lagom i höjd är inte så enkelt eftersom ett skrivbord måste vara lägre än en köksbänk, dessutom är jag ingen lång person och har behov av lite lägre ändå för att få en bra sitthöjd. Det rör sig inte om många centimeter men det spelar större roll än vad man kan tro. Jag har suttit på nätet och letat lite olika varianter från olika tillverkare men nu börjar det bara snurra ihop sig i huvudet. Nä, jag får inte ihop det just nu så jag får avvakta och ta det senare. Det gäller även övrig inredning i rummet och det känns tråkigt eftersom jag tidigare verkligen tyckt om inredning och planering av detta. Så hjärntröttheten gör sig påmind titt som tätt fortfarande.
Äntligen händer det..
24 Feb 2014
Äntligen händer det som jag tänkt ta tag i ända sedan vi flyttade till huset för över sex år sedan. Renovering. Ett rum som bara stått orört, omöblerat och bara fått agera rum för sådant som vi inte riktigt vetat var vi skulle göra av det innan vi kommer på var vi ska använda det. Ett rum som vi inte riktigt var säkra på vad vi skulle använda det till. Förhoppningen var nog att få använda det till ett syskon till sonen men nu blev det inte så, troligtvis kommer det inte att bli så i framtiden heller. Så rummet kommer att bli mitt, bara mitt! Jag har massor med pysselgrejor som ligger i kartonger, saker som jag hela tiden måste flytta på för att använda skrivbordet till något annat. Då sakerna ligger så tråkigt till så inspirerar de ju inte vidare värst till att användas. Men nu ska jag få ett pysselrum kombinerat med kontor och läshörna. Jag ska ha ett långt skrivbord så jag får plats med både dator, räkningar och pysselgrejor. En fåtölj ska också få rum, så jag kan sitta där och njuta av mitt rum, lyssna på musik, läsa om jag orkar, bläddra i en tidning. Jag ska försöka göra rummet så lugnt som möjligt så det inte skapar mer hjärntrötthet och stresskänsla. Hade tänkt att ha en fondvägg först men nu har jag valt bort det för att inte göra rummet rörigt. Imorgon kommer målarna, jag slipper göra det själv den här gången. Idag har pappa och jag rivit bort lister och det gamla golvet som låg där. Vi får se hur jag mår i kroppen imorgon men det var roligt att få ha sönder, att riva bort det där som jag gått och stört mig på i sex år. Befriande.
Tidigare under dagen tog jag mig iväg till sjukgymnastiken och tränade på egen hand för första gången. Det gick okej men kändes löjligt att bara träna i 15 minuter, det kanske blev några mer men inte många för jag bestämde mig för att inte göra som jag alltid gjort tidigare. Den där känslan av att 15 minuter var löjligt försvann ganska snabbt när jag hade bytt om och skulle gå trapporna ner från sjukgymnastiken till entrén. Så stumma benen var och så spak jag kände mig. Blev ju något bättre senare under dagen men just då kände jag mig i så otroligt dåligt skick. Tyvärr är det väl så också men jag ska bli bättre, det ska jag.
