När jag först började känna av att jag inte orkade med längre på jobbet, att allt tog längre tid och allt krävde mer och mer av min fulla uppmärksamhet då krympte mitt sociala umgänge allt mer och mer. All min kraft och energi fick jag lägga på jobbet för att klara av det och för att ingen skulle upptäcka att jag inte längre hängde med som tidigare. Ju längre tiden gick, ju fler år som passerade ju mer eftersatt blev både hemmet och den sociala samvaron. Ju längre tid detta pågick ju mer deprimerad blev jag har jag förstått så här efteråt. Att se andra runt omkring, familj, vänner och bekanta som umgicks, hade roligt, renoverade hemma, byggde nya hus och så vidare fick mig att må ännu sämre eftersom jag själv saknade kraften att ta tag i sådana saker, saknade orken att umgås och att bjuda hem folk. Träningen var också något som jag avslutade, varken ridning eller gympa hade jag ork att fortsätta med. Jag tappade lusten att göra något överhuvudtaget. Viljan fanns nog där längst men eftersom jag inte klarade av att ta tag i saker så på något sätt så dog viljan ut den också, orkade inte vilja.
Jag har många gånger under min sjukskrivning blivit arg på mig själv för att jag lagt så mycket energi på mitt jobb och inte på mig själv, min familj, mina vänner och mitt hem. Varför la jag all energi på att klara av mitt jobb så länge det bara gick?
Idag läste jag en artikel i DN (Dagens nyheter) som berör precis det jag beskrivit ovan. Forskaren Monica Bertilsson har nyligen disputerat vid Göteborgs universitet med en avhandling om arbetsförmåga och psykisk hälsa. Något som lyftes fram som förvånade var att personer med psykisk ohälsa kunde klara av att jobba, samtidigt som de inte klarade av vardagliga uppgifter hemma eller sociala åtaganden. Enligt Monica drivs man att arbeta av många skäl. En viktig orsak kan vara att jobbet är något ”friskt” i livet, något som är väldigt viktigt att ha kvar, och man kan lägga ner all sin kraft på att klara av det, så att man inte orkar med så mycket annat. Flera av de personer hon intervjuat i sin studie beskriver att de tar på sig en arbetsfasad när de är på jobbet. Man tar på sig fasaden och kan fortsätta jobba. Samtidigt känner man sig avstängd, oskyddad och osäker, man känner att man kan bli ”avslöjad”. Detta finns beskrivet tidigare, hos personer som försöker dölja sina depressionssymtom. Men här handlade det också om fasaden som ett hjälpmedel för att kunna vara kvar i arbete. Någon uttryckte att när man inte längre kan sätta på sig fasaden, då blir man arbetsoförmögen.
Att jobba vid depression och ångest kan innebära att man tvingas börja med nya, tidskrävande vanor enligt Monica Bertilsson. Man kompenserar osäkerheten genom att ständigt kontrollera om man har gjort rätt och skriver listor. Även efter arbetsdagens slut kan man fortsätta att fundera, ”missade jag något, har jag gjort allt rätt”? Hon beskriver också att den sociala samvaron på arbetsplatsen blir det som först blir lidande. En person som lider av en depression klarar inte längre av att hänga med helt i det social samspelet och det är i detta som arbetsförmågan fallerar först.
När jag läste den här artikel kände jag igen mig i mycket. Jag fick någon form av bekräftelse på att det är så här det fungerar, att det är så här det blir. Det var inte mig det var fel på (förutom att jag höll på att bli sjuk), det var inte mina kunskaper det var fel på, det var inte jag som var helt oduglig som person, som medarbetare eller anställd. Jag gjorde allt för att klara av mitt jobb in i det längsta, tills det inte gick längre. Det tog nästan sex år innan jag kraschade. Men sex år som jag slösade bort min energi på att klara mitt jobb så att allt annat i livet fick vika åt sidan. Tänk om jag eller någon annan förstått hur det låg till långt innan, tänk om jag fått hjälp av företagshälsan redan efter ett år från det att symtomen började då jag blev sjukskriven några veckor för sömnstörningar. Ja, tänk om. Men nu kan man ju kanske inte tänka så. Men det känns lite surt, lite bittert att det skulle krävas ytterligare fem år av mitt liv som jag bara la på jobbet och nu ytterligare två år som jag varit sjukskriven och inte orkat med jobbet. Inte ens orkat med jobbet. Inte ens orkat med mig själv.
