Idag läste jag ett inlägg på Lottas blogg som fick mig att få flashbacks tillbaka till vad som fick mig över kanten, vad som tillslut gjorde att jag brakade och blev sjukskriven. Jag har inte varit så öppen med det här på bloggen, dels har jag försökt att tränga bort det och lägga det bakom mig och dels har jag inte velat måla ut någon person eller min arbetsplats. Men Lottas blogginlägg fick mig att tänka till, att reagera.
Hennes blogginlägg handlar om förekomsten av mobbning, kränkande särbehandling och trakasserier på arbetsplatsen. Hon hänvisar bland annat till den dom som nyligen kommit i målet med socialsekreteraren Lasse som efter mobbning och trakasserier på sin arbetsplats till slut inte såg någon annan utväg än att ta sitt eget liv. För mig kom den känslan efter att jag blivit sjukskriven, efter att jag faktiskt hade misslyckats med att stå upp för mig själv och orkat hålla huvudet högt. Först då kom den riktiga smällen.
När jag tänker tillbaka på dem sex senaste åren innan jag brakade och blev sjukskriven är det en blandning av händelser som ledde fram till att jag inte orkade längre. Men det var en person, EN person som satte spiken i kistan. Hade den här personen inte agerat som denne gjorde eller om denna person inte hade arbetat nära mig, då är jag nästan säker på att jag faktiskt aldrig skulle ha blivit sjukskriven. Jag skulle ha tagit mig igenom mitt liv utan den här långa sjukskrivningen. Jag känner fortfarande en bitterhet trots att jag försöker att lägga det här bakom mig. Ibland har jag trott att jag gjort det, att den här personen är lika med noll. Andra dagar, som idag, förstår jag att den här personen har ärrat mig för evigt. Men det är jag som ska gå vinnande ur det här, det har jag bestämt mig för, jag vet bara inte riktigt hur ännu.
Jag tänker fortsätta att berätta lite i taget om vad som faktiskt hände mig, vad som ledde mig in i väggen. Men jag stannar här just nu, måste sova på saken.
