Jag förstår inte vad det är inom mig som drar igång så fort jag upplever att något inte är planerat väl eller samordnat. Jag får känslan av att jag måste ta tag i saken och se till att det blir samordnat, ordning och reda osv. Det är som om jag hela tiden måste se till att allt ska flyta på så bra som möjligt, att jag måste få allt att fungera felfritt. Andas. Tagga ner.
Det känns som om hela världens väl och ve hänger på mig, kanske inte hela men nästan. Varför kan jag bara inte släppa saker, låta de bero och låta andra göra sina "misstag". Det är ju faktiskt så att många gånger fungerar saker och ting ändå, trots lite halvdan planering (halvdan enligt mig). Jag har arbetat med det här en del under min sjukskrivning, att sänka kraven på både mig själv och andra. Men just när det inte fungerar fullvärdigt i mina ögon då är det något som drar igång så starkt inombords att jag inte kan låta bli att börja analysera och hitta lösningar på problemen.
Idag var det ett telefonsamtal från sjukvården som fick mig att dra igång inombords. Det var den tredje personen som ska hålla i en av delarna i stressgruppen. Hon ville kolla av om jag fortfarande var intresserad av att delta eftersom den börjar redan nästa vecka. Hon trodde inte att jag hade fått något schema och därmed inte hade koll på hur upplägget var och när den startade. Jättefint att hon ringde och pratade med mig men jag har redan fått ett schema, för flera veckor sedan. Jag förundras bara över vilken dålig kommunikation de har, dålig dokumentation eller vilket det nu är. Förövrigt var det ett mycket bra samtal men jag kunde inte låta bli att inombords gå igång på just denna lilla sak. Ska jag behöva komma dit och se till att deras kommunikation och samordning fungerar?! Det var ju liksom inte första grejen där kommunikationen inte fungerade.
