Blogg - min resa tillbaka till livet

Sida 2

RSS

Att offra orken

4 May 2014

Veckan har knallat på. Har haft sjukgymnastik tre gånger denna vecka vilket nog är första gången sedan jag började regelbundet med det. I tisdags fick jag lust att gå en lite längre promenad än vad jag gjort på länge. Gick cirka 20 minuter vilket kanske inte låter så länge men för mig är det max. Jag mådde rätt bra hela tisdagen vad jag kommer ihåg men efter sjukgymnastiken på onsdagen blev jag helt utslagen. Energin bara rann av mig helt och jag kände mig överkörd av tåget. Torsdagen blev en dag då jag inte gjorde något. I fredags var det dags för sjukgymnastik igen och det gick bra. Fick en ny övning att göra i liten skala mest för att ge lite ny inspiration till träningen så att det inte blir för enformigt. Så kom lördagen som jag bävat för hela veckan, en utflykt med min mans familj för att fira svärmor som fyllde år. Jag har kämpat länge med tanken att följa med eller inte följa med. Men jag pressade mig själv till att faktiskt följa med den här gången. Jag har valt bort familjesammankomster så mycket nu under min sjukskrivning att jag är less på det. Jag känner mig så osocial och utanför. Dagen gick i det stora hela bra. Vi träffades på morgonen och åkte iväg. Vi hann med lite fågelskådning, lunch, ett musteri, afternoon tea och en klosterruin. Lugna aktiviteter med inte så mycket folk runt omkring vilket gjorde att det ändå fungerade rätt bra för mig. Men efter lunchen kände jag att min ork började dala och min uppmärksamhet och mina tankar for iväg på annat håll. Min man var inte med så jag hade ensamt ansvar för sonen men som tur var så fanns det ju andra familjemedlemmar som kunde vara lite backup. När jag blir trött försvinner jag in i mig själv, drar mig gärna undan och hänger inte med varken i huvudet eller i tempot. Men jag tog mig igenom dagen och det känns bra och roligt att ändå få ha varit med och varit delaktig. Men idag.. är orken borta. Att få kroppen ur sängen var svårt. Som tur är har jag fått några timmar för mig själv idag och det kanske gör att jag orkar med veckan som kommer. Ibland måste man offra orken för att inte helt leva i exil.

Hjälp!? Nej! Nu blev det kravfyllt!

30 Apr 2014

Oj, nu händer det saker. I måndags var jag på individuell uppföljning av stresshanteringskursen. Med var KBT-terapeuten och arbetsterapeuten. Utan att ha hunnit berätta så mycket om hur mitt liv har varit och sett ut tidigare och under min sjukskrivning så blev det helt plötsligt så bråttom med att få mig i arbete igen. Min låga energinivå beror enligt KBT-terapeuten på min rädsla att krascha igen. Att jag inte orkar med min familj och hemmet fullt ut var inte något som lyssnades på. KBT-terapeuten har varit jättebra under stresshanteringskursen och är nog jättebra men det blev bara för mycket i måndags, för intensivt och för mycket sagt utan substans. Nu vill de vara med på avstämmningsmöte med försäkringskassan och arbetsgivaren för att planera min återgång i arbete. Ja, jag ska tillbaka till arbetet men på mina egna villkor och utifrån hur min hälsa är. Inte köra sönder mig igen. Jag ska komma tillbaka till livet men inte med en sådan hastighet att det snart tar tvärstopp igen. Jag är fortfarande skör, väldigt skör ibland.

Jag ska fortsätta med sjukgymnastiken och kanske med yoga en gång i veckan. KBT-terapeuten tyckte även att jag behövde fortsatt KBT-terapi. Jag ska utöver det fortsätta träffa min terapeut. När jag börjar arbetsträna ska jag få träffa arbetsterapeuten för att kolla över det här med aktivitetsbalans.. men varför vänta egentligen? Arbetet har ju ingen plan och om jag har några arbetsuppgifter kvar återstår att se.

Jag har haft mailkontakt med min handläggare på FK och det har varit väldigt bra mail. Hon vill inte stressa och pressa mig, hon har förstått hur det är. Men det faktum att jag blir utförsäkrad i slutet på oktober det kvarstår men jag skrev till henne idag att jag inte blir frisk snabbare bara för att mina dagar tar slut. Jag arbetar på för att må bättre och när det blir utförsäkring så blir det oavsett hur jag mår.

Den här gången har jag fått en telefontid med en läkare. Min sjukskrivning går ut idag. Han ringer nästa vecka. Min terapeut säger dock att det inte är något jag behöver fundera över då min sjukskrivning kommer att förlängas.

Så snurrigt allt är just nu men det lugnar väl ner sig. Kände att pressen blev så hög helt plötsligt.

Att säga som det är

27 Apr 2014

Jag läste precis en väldigt bra artikel i GP. En artikel som handlade om att säga som det är. Att bära sitt mående och bekymmer i genomskinliga påsar för att inte behöva släta över när någon frågar hur man mår. Om alla skulle ha sina problem i genomskinliga påsar skulle ingen vilja byta med den andre. Det skulle bli tydligt att vi alla bär på något som inte är lätt, av olika art. För det är ju så svårt att faktiskt säga som det är. Många gånger vill nog inte heller den som frågar hur det är verkligen veta utan det är nog mest en artighetsfras.

Att säga som det är kan lätta på bördan. Det kan göra att det blir lättare att bära runt på den där påsen. Men ack så svårt det är när man som jag inte alls sagt hur det är på riktigt tidigare. Jag jobbar på det men det är lätt att falla tillbaka till att inget säga. Det är liksom enklast så på något sätt.

Jag rekommenderar er att läsa Tomas Sjödins artikel om: Att säga som det är.

Vad ska planen vara?

24 Apr 2014

Jag är som ett frågetecken. Jag vet inte hur min plan ser ut, det finns ingen plan. På jobbet har de ingen plan. Någon ny läkare har jag inte fått så därför vet jag inte heller hur det blir med fortsatt sjukskrivning eller planering för eventuell arbetsträning. Är jag redo för arbetsträning? Jag har ju ingen ork men det går över på två veckor som en KBT-terapeut sa. Vad ska min plan vara?

Det jag vet är att jag ska fortsätta med sjukgymnastiken och försöka öka upp den till tre gånger i veckan. Sen fortsätter jag att träffa min terapeut. Men när är det dags att försöka arbeta igen? Hur mycket ska jag orka med? Hur många bakslagsdagar får jag ha?

Den här veckan är som ett långt bakslag. Både i tisdags och idag har jag fått ställa in vad jag skulle göra och bara vilat. Huvudet är snurrigt, yr och trötthetskänsla i hela kroppen. Ständigt mörbultad mer eller mindre.

Skrev till min handläggare på försäkringskassan förut. Berättade om hur jag har det just nu. Jag undrar om hon kan hjälpa mig att hitta en plan? Jag är bara som ett frågetecken!

Sömnbrist

20 Apr 2014

Att inte sova ordentligt kan påverka måendet negativt. Senaste veckan har jag verkligen inte sovit bra. Inatt var jag själv hemma, maken jobbade och sonen sov borta men inte kunde jag sova ordentligt för det. Det drar ner psyket, hjärnan orkar inte hänga med alls. Jag känner fortfarande att jag struntar i vad som händer med och på jobbet men jag känner mig allmänt nere bara för att orken tryter. En natt den här veckan har jag tagit en sömntablett och det gjorde att jag sov hela natten. Det kändes som om det var en skön och djup sömn men resten av nätterna har sömnen inte alls varit bra. Jag hade nog tagit en sömntablett fler nätter om det inte varit för att jag varit ensam hemma med sonen, då vill jag inte ta sömntabletter ifall det händer något. Jag vill kunna lita på att jag vaknar om han behöver mig. Inatt skulle jag ha tagit en men då vågar jag inte ta en sömntablett bara för att jag är helt ensam hemma. Men helt klart är sömnbrist ingen höjdare, varken fysiskt eller psykiskt. Måste kunna sova ordentligt.

Starkare nu

16 Apr 2014

Idag känner jag mig starkare än vad jag någonsin har gjort tror jag. Starkare i själen, starkare psykiskt. Jag har haft en vecka bakom mig då jag trodde att det var kört, att det kändes som om nu fick det vara nog, nu orkar jag inte med mer. Jag lägger mig ner och struntar i allt, jag ger upp, jag avslutar det här.

Men idag bestämde jag mig att jag struntar i vad min arbetsgivare bestämmer, det blir som det blir. De får givetvis arbetskraft efter vilka beslut de kommer att ta men jag bryr mig inte. Jag tänker inte låta min arbetsgivare knäcka mig. Nej, nu är det slut på det. Nu är det jag som kör och inte låter min ilska, besvikelse och sorg ta knäcken på mig utan riktar den utåt istället, riktar den dit där den hör hemma.

Jag har lång väg kvar att vandra tillbaka till livet men nu är jag på gång, det känner jag i hela kroppen. Jag må känna mig mörbultad av fysisk träning men idag kan jag nästan känna att det är skönt, jag känner att jag lever. Starkare nu.

På nedåtgående trots solsken

14 Apr 2014

Efter för hög aktivitetsnivå i torsdags och fredags har jag nu känt mig mörbultad och supertrött i flera dagar. Dessutom har jag fått veta att jag troligtvis inte kommer att få komma tillbaka till de arbetsuppgifter som jag verkligen ville komma tillbaka till. Det var det enda jag hade som ljuspunkt när jag tänkt på en återgång till jobbet. Imorgon skulle jag träffa min chef och då skulle jag antagligen få beskedet svart på vitt men jag vågar inte gå. Vill inte veta samtidigt som jag vill veta. Jag är rädd för mig själv, rädd för hur jag kommer att reagera, rädd för vad jag kommer att göra. Jag har ingen som kan följa med och utifrån det har jag bestämt mig för att skjuta upp det där mötet med chefen. Men jag är rädd att svackan kommer bli djup, riktigt djup igen. Är bara så trött på det här. Det har gått två år nu, två år av mörker och utmattning. Orkar inte med en vända djupt ner igen.

Mitt i allt det där eländiga har jag ju så mycket att vara tacksam och glad för men det liksom hjälper inte riktigt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag trots att solen skiner.

Jag är så trött!

11 Apr 2014

Lämna sonen på dagis och sen en 25 minuters promenad på det tillsammans med en timmes yogapass på eftermiddagen igår var ingen bra kombination och dessutom sjukgymnastik och terapeutbesök idag. Nu är jag mörbultad, ont i hela kroppen, känner mig slutkörd, trött. Förstår inte att jag inte kunde låta bli den där promenaden när jag så väl visste att yogan skulle vara nog så jobbig på eftermiddagen. Men är ändå nöjd att jag faktiskt gick den där svängen. Det var så länge sedan det blev en promenad längre än till dagis och tillbaka.

Nästa vecka är sista veckan på stresshanteringsgruppen och efter det ska jag öka upp sjukgymnastiken till tre gånger i veckan. Jag tror att det blir bra att få ordentlig kontinuitet på det men det kommer vara jobbigt i början det tror jag. Jag ska försöka öka mina repetitioner med en i veckan och öka min gång med en minut per vecka. Nu är jag uppe i 7 minuter gång, 4 olika övningar för bålstabilitet, rygg och nacke med 2x7 repetitioner av varje. En av övningarna ska jag vänta med att öka då den orsakar värk i knävecken. Idag prövade jag att lägga till lite hantlar igen under övningarna och det känns främst i överarmarna och axlarna nu men handlederna värker en del de med. Tack och lov verkar mina handleder blivit lite bättre men sen har jag ju undvikt att belasta dem under en tid nu och det har nog också gjort sitt till. Jag har även tänkt på hur jag använder händerna vid tyngre lyft och övningar som kräver att jag använder händer och armar. Tidigare under våren kunde jag ju inte ens stödja på händerna alls och det klarar jag faktiskt nu även om det är under kortare stunder.

Jag kollade med min sjukgymnast idag om arbetsterapeuten som skulle ordna andra handledsskydd till mig arbetade fortfarande. Nu är det flera veckor sedan hon lovade att kolla upp om hon kunde ordna något annat än de jag fick senast men har inte hört av sig. (Jag tålde inte materialet) Min sjukgymnast kontaktade henne idag och efter en timme hade jag henne i telefon och bad om ursäkt för att hon glömt bort mig. Hon satt precis och skulle beställa handledsskydd och bad mig mäta handlederna. Skulle ta några dagar att få hem men i slutet på nästa vecka borde de komma. Så då får vi se om jag kan få andra mer fungerande handledsstöd.

Nä, nu måste jag sova. Orkar inte vara vaken mer. Imorgon är jag ensam med sonen fram till sen eftermiddag. Måste orka med. Men jag är så trött.

Stressad av stresshantering

10 Apr 2014

Ja, det är faktiskt så det är. Jag har blivit allt mer stressad av att delta i en stresshanteringsgrupp. Scenariot är väl sådant att min aktivitetsnivå varit alldeles för låg under lång tid och nu när jag haft inbokade saker i princip varje dag har det blivit väldigt pressande. Förra veckan när jag kunde säga ifrån saker på grund av min förkylning så var det så skönt, pressen la sig och jag mådde mycket bättre trots förkylningen. Men den här stresshanteringsgruppen blev nog inte heller riktigt som jag hoppats. Flera tillfällen har blivit inställda och hela konceptet falerade lite på grund av detta. Det känns väldigt hackat och oplanerat. Den del som jag längtat efter mest att få gå har blivit inställd två av fyra tillfällen. Aktivitetsbalans var det som jag kände mest behov av att få ventilera och få hjälp och stöd med. Samtidigt så uppmärksammar jag att jag ändå numera är rätt duktig på aktivitetsbalans men det kanske har tenderat till att gå över i alldeles för låg aktivitetsnivå istället och då kan man ju inte säga att man har en bra aktivitetsbalans ändå. Det är jättesvårt att veta vilken nivå som är lagom för just mig. Jag har ju en rädsla för att det ska bli för mycket, att jag ska falla djupt ner igen. Har känslan av att behöva vara försiktig, att det är väldigt skört hela tiden. Frustrerande, sorgligt, deprimerande.

Känslorna svänger, från ena stunden till den andra. Jag försöker intala mig själv att jag mår psykiskt bra nu, att jag är glad och lycklig hela tiden. Men det är inte sant och det kommer väl aldrig vara sant för ingen människa kan leva ett helt liv och bara vara glad. Men när är man tillräckligt glad?

Jag har fått svårare att koncentrera mig igen, har inte kunnat slappna av vid mindfulnessövningarna eller på yogan. Det kryper i mig och jag bara tänker att tiden måste gå så det tar slut. Idag på yogan höll jag på att gå därifrån efter tio minuter men jag tvingade mig själv att vara kvar, att försöka stänga av och bara vara där och då. En timme kan vara väldigt lång, väldigt plågande lång. Men jag behöver lära mig att andas, andas djupt och lungt.

Känns som om detta inlägg blev en smula osammanhängande och rörigt men det är väl lite så det är i min hjärna just nu. Rörigt.

Hjärnvila

9 Apr 2014

Har fortsatt i andan att inte hänga på nätet så mycket. Det känns som om jag har mått bättre då, när jag inte ansträngt hjärnan med en massa text och information. Jag har börjat fundera på bloggens vara eller icke vara, om den är till godo eller ondo för mitt tillfrisknande. Samtidigt är det ju så att jag tränar min hjärna att arbeta när jag skriver, läser och resonerar. Mitt arbete som jag är sjukskriven ifrån kräver väldigt mycket hjärnaktivitet, det kräver att jag klarar av att sitta vid en dator nästan all min arbetstid, att jag klarar av att reda ut problem i datavärlden, att jag klarar av att formulera mig i text och till viss del i tal med för den delen men det mesta handlar om min hjärnas arbete, min hjärnas pålitlighet. Jag känner stor skillnad i mitt mående när jag inte suttit vid datorn en dag. Jag känner mig gladare och oftast piggare i tanken. Men hur ska jag då kunna komma tillbaka och arbeta med det jag gjorde innan jag blev sjukskriven?

Det här känns jobbigt för det syns inte utanpå. Jag kan en dag verka rätt pigg i kroppen men om jag utsätter min hjärna för tankeverksamhet så dröjer det inte länge fören det tar stopp. Det är svårt att förklara. Jag känner mig dum, trögtänkt och osmart. Det blir som att hamna i ett svart hål.

Fysiskt har jag dragit på mig en förkylning, så förra veckan kunde jag inte träna en enda gång. Var på sjukgymnastiken igår trots att jag fortfarande känner av förkylningen men jag konfererade med min sjukgymnast innan jag satte igång med träningen och han tyckte det var okej att jag körde på så länge jag inte har feber eller ont i halsen. Så jag tränade, det gick bra och ikväll blev jag faktiskt sugen på att träna igen men har inte yoga fören på torsdag och sjukgymnastik på fredag. Jag vet att jag måste låta det ta tid, att jag måste trappa upp sakta med säkert. Inte jäkta på och överdriva.

När jag nu inte har ägnat någon längre tid till datorn senaste veckorna har jag istället pysslat praktiskt med saker till mitt nyrenoverade kontor/pysselrum. Jag har målat ramar vilket varit väldigt avkopplande och avstressande för hjärnan. Jag ska ha en vägg full med ramar i olika storlekar och utseende men i ungefär samma färgtoner. Nu håller jag på och försöker välja ut vad jag ska sätta i dessa ramar och det kommer nog ta tid men det får väl göra det då. Jag har ju tid.

Mitt nyrenoverade rum har gett mig energi och glädje. En längtan efter att pyssla och att skapa. Något som jag inte alls haft någon lust med eller ens haft ork att tänka på senaste åren. Att jag lyckats måla färdigt ett antal ramar är ett väldigt stort framsteg men än större om jag lyckas få upp dem på väggen med innehåll också. Det är väl lite så det varit ett tag, att jag påbörjat projekt som aldrig blivit slutförda och senaste två åren inte ens blivit påbörjade.

Du & jag mamma

2 Apr 2014

Hemma på fönsterbrädan har vi två hjärtan i keramik, ett större och ett lite mindre. När sonen var runt två-tre år så sa han helt plötsligt en dag: mamma, det där är du (det stora hjärtat) och det här är jag (det mindre hjärtat)! Nu är det rätt länge sedan han sa det men så igår kom det så där härligt spontant samtidigt som han pekade på hjärtana. Du & jag mamma! Barns kärlek är äkta och inte tillgjord. Barns kärlek är enkel och rak. Det värmer i modershjärtat att veta att han ser mig som det finaste trots att jag inte orkar med, trots att jag inte alltid orkar finnas där närvarande till 100 %. Han älskar mig ändå. Älskar dig du finaste barn, av hela mitt hjärta älskar jag dig!

/imag3237-1.jpg

 

Ensamhet

2 Apr 2014

Jag har haft en vecka bakom mig då jag inte orkat skriva något på bloggen. Jag har inte använt datorn i så stor utsträckning överhuvudtaget. Har inte hängt mycket alls på facebook eller andra bloggar. Har bara behövt vila min hjärna från en massa text och intryck. I helgen fick jag äntligen min ensamhet. Sonen sov över hos mina föräldrar, mannen jobbade eftermiddag. Det var så välbehövlig återhämtning för mig. Men det är nästan pinsamt att skriva här, att jag behöver ensamtid, att jag behöver vila ifrån min egen son. Jag har ju ändå valt att sätta honom till världen. Men just nu är det ju tyvärr bara så, att jag behöver få vara ifred ibland för annars kokar det över. Jag kände att det var nära förra veckan, nära att jag skulle lägga mig ner, gråta och inte orka mer överhuvudtaget. Men två eftermiddagar med ensamhet i rad gav mig ny kraft att orka några dagar till. Jag skäms över att vara så svag, så värdelöst klen, så värdelös.

Mitt inre skriker efter ensamhet

25 Mar 2014

Veckan blev inte riktigt som tänkt. Jag hade sett fram mot att få några dagars ensamhet under några timmar då sonen skulle vara på dagis och mannen på jobb. Sonen blev sjuk och mina dagars ensamhet försvann med det. Synd om sonen förstås men jag behöver så väl de där timmarna i ensamhet och tystnad utan någon som pockar på uppmärksamhet. Till på köpet tappar jag nästan andan när jag tänker på att min man kommer att vara borta sex kvällar i rad, sex kvällar som jag har ansvaret för sonen. Det är ju så det blir med eftermiddagspass och några kvällsaktiviteter. Det är absolut inte så att jag inte unnar honom att få göra lite trevliga saker på sin fritid, det är bara jobbigt för mig att de råkar sammanfalla i anslutning till eftermiddagspassen. Min man är helt klart värd att få göra annat på sin fritid än att bara ta hand om både mig och sonen. Det blir bara extra många kvällar i rad som jag måste fixa kvällen ensam tillsammans med sonen. Kvällsmat och nattning. Finnas tillgänglig och vara där, 100 procent. Inte dra mig undan om jag behöver. Förhoppningsvis mår sonen bättre framåt helgen och kan kanske sova borta någon natt så jag får lite ensamhet att andas ut på. Förstår inte att jag fått sådant behov av ensamhet, tystnad, inga krav, inget ansvar. Det kom efter kraschen.

Ett år utan sjukhusvistelse

22 Mar 2014

Ett år har passerat. Ett år sedan jag skrevs ut från den psykiatriska vårdavdelningen för andra gången. Jag har klarat ett år utan att bli inlagd igen. Dels fanns det inte i min värld att behöva bli inlagd igen, inte en gång till. Dels hade jag aldrig tagit mig igenom detta år utan den täta kontakt jag fått ha med min terapeut. Min terapeut som är den enda i världen som jag faktiskt kan säga precis allt till. Det kanske känns hårt för en del som läser här, en del som står mig nära, att jag inte kan säga precis allt till dem. Men det är så det är, att någon liten del i mitt innersta kan jag inte öppna upp för de som står mig närmst. En del behöver man nog inte dela med alla. Jag har dock blivit mycket bättre på att dela med mig av mina tankar och jobbar på det hela tiden.

Det har varit ett jobbigt år. Ett år som psykiskt tagit enormt på mina krafter. Ett omvälvande år. I och med den täta psykoterapin jag gått har jag fått jobba med mitt inre precis hela tiden. Ibland har det varit bra men ibland har jag bara haft viljan att lägga av, lägga ner och bara dö. Men tack vare den täta kontakten med min terapeut har jag fortsatt, kämpat och valt att stanna kvar. Valt att fortsätta leva. Men det har varit tufft, det har varit nära att valet blev något annat.

De senaste månaderna har jag mått allt bättre psykiskt men den fysiska orken har blivit sämre. Den här sista veckan då min aktivitetsnivå blivit högre än normalt har även psyket fått sig en törn igen. Känt mig mer ledsen, grubblat och känt mig osäker på om jag orkar fortsätta. Masken har åkt på igen och det stör mig så mycket eftersom jag verkligen försökt att jobba bort den. Men det är som att det inte går att göra på annat sätt när det blir för mycket negativa känslor inombords för mig. Men det går nog snart över. Borde verkligen gå över.

Uppföljning av sjukgymnastiken

21 Mar 2014

Idag har jag träffat min sjukgymnast igen. Vi pratade igenom läget, hur veckan varit med alla aktiviteter och hur det gått med de övningar jag gjort när jag varit och tränat. Min sjukgymnast lyssnar och peppar. Håller saker och ting på en lagom nivå, bromsar mig. Jag vill gå framåt för snabbt och då känns det väldigt bra att det finns någon som faktiskt kan hålla mig tillbaka, släppa efter lite i taget. Mina övningar på sjukgymnastiken har fungerat rätt bra. Det enda som jag haft problem med är mina handleder så nu har vi tagit bort de övningar som gjort mest ont och ersatt med lite annat. Jag ska öka lite repetitioner nu och hålla det några veckor. Ska även öka tiden på gåbandet med en minut i veckan om jag känner att det håller.

Efter dagens genomgång och sedan ett träningspass på det gjorde mig rätt mör i kroppen. Har som ständig träningsvärk, främst i armarna. Men jag vill fortsätta med det här, vill inte ge upp och bara lägga av nu. Inte nu när jag äntligen kommit igång. Den här veckan har jag haft sådan lust att bara köra skiten ur mig, att ge mig ut och springa eller ställa mig på löpbandet på sjukgymnastiken och bara springa tills jag brakar. Det känns som om jag vill ha ur en massa skräp ur kroppen, både psykiskt och fysiskt. Men jag måste ta det försiktigt. Får inte bränna det här nu.

← Äldre inlägg