Kommit långt på vägen tillbaka till livet

När jag träffade min terapeut senast gjorde vi lite tillbakablick på hur min resa sett ut. Min resa ner i avgrunden och upp igen tillbaka till livet. Det har hänt mycket med mig senaste månaderna. Jag har mer energi, jag är piggare, gladare och kan njuta av livet. Jag har fått redskap under min två och snart ett halvt år långa resa, redskap som gör att jag aldrig mer blir samma person som jag var innan. Redskap som kommer hjälpa mig att så långt det är möjligt undvika att hamna i utmattning igen. Men ingenting är garanterat. Så är det.

I över ett och ett halvt år under denna tid ville jag dö. Jag tänkte på det hela tiden, varje dag, varje timme och när det var som sämst varje minut och sekund. Idag har jag svårt att förstå att jag varit så sjuk. Var kom dessa tankar ifrån? Hur kunde jag tänka så? Men då och där var dessa tankar det enda som existerade för mig. Jag hoppas att jag inte kommer att hamna där igen. Aldrig mer. Det känns otroligt att jag har tagit mig förbi detta, när jag var mitt i det så fanns det verkligen inget ljus i tunneln och ingen tro på att någonsin komma ur tunneln med ett helt annat sinnelag. Men det är inget man kan förstå fören efteråt.

Nu ska jag påbörja resan tillbaka till ett normalt liv igen, att arbeta samtidigt som jag ska orka med familj, hus och vänner. Det kommer bli tufft till en början men det ska gå, jag vill verkligen att det ska gå. Jag vill bli normal.

17 sep 2014

Comments powered by Disqus