Kaos av känslor efter rehabmötet

Katastrof det är mitt sammanfattande ord av förra måndagens rehabmöte. Det finns ingen plan, arbetsgivaren har inte ens tänkt, finns inte ens en tjänst kvar längre. Jag blir mest arg. Besviken. Ledsen. Plan A kommer jag aldrig att nå. För mig gick liksom världen nästan under. Därför dröjt en vecka innan jag orkat skriva något här. Förstår inte att jag tar det så hårt men plan A var min dröm, det perfekta jobbet, det bästa för mig. Har inte kunnat andas ordentligt på en vecka, matlusten har inte varit på topp, sömnen dålig. Jag försöker skratta och le, låtsas som om allt är bra men inom mig pågår ett krig, en ångestladdning, en rörig känsla. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Jag sa att jag kunde börja arbetsträna när som helst. Men min chef vet inte var. Fick två veckor på sig att lösa detta. Så nytt möte om en vecka. Vad vill jag då? Inte vad som helst, nej det vill jag inte. Jag vill plan A och det visste min chef så innerligt mycket. Dessutom har min chef tillsatt två andra tjänster precis nu innan mitt rehabmöte. Så där försvann alla lediga tjänster på min avdelning. Japp, så önskvärd är jag numera. Är man sjuk är man ingenting värd längre, man kommer alltid ha en sjukdomsstämpel, jag kommer alltid vara hon som "gick in i väggen" med risk för att göra det igen så henne har vi inte behov av längre. Jag gav mitt allt till jobbet, jag jobbade när jag inte längre orkade med hem och familj så nog jobbade jag alltid. Jobbet var det sista som falerade i mitt liv, det sista jag inte längre orkade med - fast det var det första - komiskt eller inte, det är frågan.

Nu går mitt liv ut på att bara klara mig en vecka till. Att andas, att finnas till och på något sätt ta mig igenom dagarna. Vad kommer jag att få för besked? Vad kommer hända med mig?

2 sep 2014

Comments powered by Disqus