Hon kunde ju allt

Igår berättade min vän att hon pratat med en gammal kollega till mig. Kollegan hade undrat hur det var med mig och ville så gärna träffas. Jag vet inte vad jag vill, känner inte för det tror jag. Ingen jag träffat på flera år och det känns så avlägset, finns de som är närmre som förtjänar min uppmärksamhet bättre. Så utbrister kollegan till min vän "ja, det är ju så synd, hon kunde ju allt den där människan". Jaha, ja det kanske jag kunde, inte vet jag. Kunde allt. Det liksom fastnade i mig som en seg klibbig sörja. Kunde allt. Med betoning på kunde. Inte nu längre, aldrig någonsin mer känns det som om jag kommer vara hon som kunde allt. På både gott och ont. Mitt självförtroende har ju fått sig en riktigt hård törn av den här sjukskrivningen, att inte kunna längre. Det goda i det är nog att jag måste lära mig att inte vara hon som kan allt. Att det inte är jag som måste lösa alla andras problem och bekymmer. Ja, just nu vet jag inte vem jag är riktigt. Har inte kvar någon yrkesidentitet. Jag är bara en liten lort.

21 May 2014