I fredags var det dags för mitt andra möte med min nya handläggare på Försäkringskassan. Min terapeut var med som stöd. Jag hade förberett mig rätt ordentligt, skrivit ner vad jag tänkte ta upp och hur jag mådde. Nervositeten hade gnagt i mig senaste veckan och jag visste inte alls vad som skulle bli sagt på detta möte. Frågeställningarna som jag fått att besvara var om det fanns något arbete jag kunde utföra trots min sjukdom och vad som skulle behöva göras för att jag skulle kunna börja jobba igen. Mötet i oktober blev inte alls bra och efter det mådde jag allt sämre igen så mina förhoppningar om detta möte var inte så stora. Upplever ångest varenda gång jag måste ha kontakt med Försäkringskassan och egentligen borde det väl inte vara så. Men jag känner mig i underläge och i en beroendeställning.
När vi väl satt där på mötet, min handläggare, min terapeut och jag flöt samtalet på rätt bra. Jag kollade inte i mina papper en enda gång. Från katastrofmötet vi hade i oktober vände det och detta blev ett rätt positivt möte. Min terapeut behövde inte säga så mycket utan jag klarade själv av att föra min talan denna gång. Bara att vi var två personer mindre än tidigare möte gjorde det mycket lättare för mig. Min handläggare verkade förstå min situation och ifrågasatte inte mina behov vilket jag varit rädd för. Jag hade ju nästan förberett mig på att hålla försvarstal.
Det var meningen att vi under nästa vecka skulle ha haft ett möte även med arbetsgivaren men vi kom fram till att det var förtidigt just nu och att vi skulle skjuta upp det mötet till senare i vår. Det jag ska koncentrera mig på just nu är att komma igång ordentligt med sjukgymnastik, yoga och stressgruppen framöver samtidigt som jag fortsätter att träffa min terapeut regelbundet. Därutöver behöver jag ha min energi till att vara mamma, orka med hemmet och mig själv.
Min handläggare förklarade också för mig att jag har möjlighet att få sjukpenning fram till slutet på oktober om jag behöver, därefter blir jag överskriven på arbetsförmedlingen i tre månader och får då ersättning därifrån baserat på vad jag skulle få i a-kassa. Under dem där tre månaderna får man delta i något som heter arbetslivsintroduktion. Aktiviteten ska vara personligt utformad och anpassas efter min förmåga att arbeta just då. Om jag fortfarande är i behov av sjukskrivning efter dessa tre månader kan jag då på nytt ansöka om sjukpenning.
Jag tycker fortfarande inte att Försäkringskassans regler är genomtänka eller anpassade efter de som är sjuka men jag har börjat att acceptera att reglerna är som de är och att det bara är att gilla läget. Jag lägger inte ner så mycket energi på att irritera mig på det längre.
