Att vara barn till en sjuk mamma

Ikväll satte jag mig ner med sonen och pratade om mitt mående. Han har nu under lång tid, enda sedan mitten på mars förra året då jag kom hem från sjukhuset andra gången, varit väldigt mammig. Det har gått lite upp och ner men det har ändå hållt i sig. Nu en period har han haft väldigt svårt att komma till ro när det är dags att sova. Han springer upp många gånger och ska kramas, med mig. Helst vill han att jag ska ligga kvar i sängen hos honom efter att jag nattat honom, han håller krampaktigt om mig och vill inte släppa. När jag mådde som sämst orkade jag inte med hans påträngande sätt, vilket jag faktiskt upplevde då att det var. Jag orkade inte med honom. Jag ville bara bort från min egen son, hemskt men så var det.

Jag har flera gånger sagt till honom att mamma inte ska försvinna från honom, att jag finns här. Men han har liksom inte riktigt litat på det. Så ikväll när han hade sprungit upp ett par gånger och skulle kramas bestämde jag mig för att samtala med honom om hur jag mår. Jag frågade honom om han var rädd att mamma skulle försvinna och det var han. Kanske inte så konstigt då jag legat på sjukhus under fyra-fem veckors tid under två omgångar senaste året. Dessutom var det ju något som inte var planerat och plötsligt fanns inte mamma där hemma längre. Han kunde inte heller få besked om när mamma skulle komma hem igen, inte fören nästan samma dag som jag kom hem.

När jag var inlagd pratade vi med sonen om att jag hade gråtsjukan och att jag var på sjukhuset för att få hjälp med det. Det här med gråtsjukan kändes som att han förstod. Så ikväll berättade jag för honom att mamma inte hade gråtsjukan längre men att mamma inte orkar så mycket fortfarande. Att mammas kropp inte orkar. Jag berättade att jag haft för mycket på mitt jobb som tillslut gjorde att min kropp inte orkade längre. Att det är därför jag inte alltid orkar leka med honom så mycket som han vill, att det är därför mamma behöver vara ensam ibland. Att det var det som gjorde att jag fick gråtsjukan men att gråtsjukan är borta nu. Att jag mår mycket bättre nu och att jag inte kommer att hamna på sjukhus nu då gråtsjukan är borta. För att bli ännu bättre så äter jag medicin och så går jag och pratar med min terapeut (använder inte ordet terapeut till sonen utan min terapeuts namn) och att det är som pratmedicin. Sen berättade jag om sjukgymnastik och att det skulle hjälpa mamma att ha mindre ont i kroppen, att mamma skulle få börja på gymnastik som kallas för yoga. Med allt det här försökte jag övertyga honom om att jag skulle bli bra och att jag absolut inte skulle försvinna från honom. Jag tror att mitt budskap gick hem för sen somnade han utan något mer spring och jakt på mammas kramar.

Min älskade lilla son, mitt älskade lilla barn. Han säger att jag är fin, att mamma är fin och att jag är den bästa i världen. Hur skulle jag kunna försvinna från det? Hur skulle jag kunna lämna det finaste i världen?

14 jan 2014

Comments powered by Disqus