Jag har tidigare varit inne på ämnet samordnad vård men jag har även stött på ett flertalet inlägg skrivna av andra bloggare jag följer. Det vi alla gemensamt varit inne på är snarare avsaknaden av samordning av den vård som kan erbjudas till oss med någon form av utmattningsdiagnos med en eller flera sidodiagnoser. Jag upplevde detta så tydligt idag på morgonen när jag pratade med en sjuksköterska på vårdcentralen för att få ett recept förnyat men också för att jag ifrågasatte mitt behov av medicinen eller snarare om det var rätt medicinering. Jag tog upp detta tidigare med min läkare inom psykiatrin men hon ville inte riktigt ta i den frågan eftersom det inte var deras område. Hon kunde förlänga och byta ut och utreda de mediciner jag hade som satts in av psykiatrin men inte mitt Levaxin. Det var en fråga för min områdesläkare på min vårdcentral. Sjuksköterskan jag pratade med på vårdcentralen för att få förnyat recept eller eventuellt annan dosering av mitt Levaxin hade svårt att ge mig en tid till läkaren och jag upplevde det som hon inte riktigt förstod varför inte min läkare på psyk lika gärna kunde skriva ut nytt recept. Men det slutade med att hon skrev en lång redogörelse till min områdesläkare om mitt hälsotillstånd och mina funderingar kring min medicinering med Levaxin så skulle han få ta ställning till hur vi skulle gå vidare med den saken. Jag blev så trött av samtalet och efteråt kände jag bara ett stort frågetecken kring vårdens uppbyggnad.
För mig är det väldigt fint att vi i Sverige ändå har så många olika specialistläkare inom olika områden och att vi har specialistsjukvård. Men mellan dessa speciallistområden hamnar man lite mellan stolarna och har man inte ork och kraft att själv vara spindeln i nätet så är det lätt att falla ur och hela människan kommer liksom inte med i bilden.
Jag själv, just nu, ska hålla ihop specialistpsykiatrin, vårdcentral, sjukgymnastik och arbetsterapi. Uppepå detta har jag också Försäkringskassan och arbetsgivaren som jag ska väva in i sammanhanget. Jag blir trött bara av att tänka på det. Hade inte jag själv tagit kontakt med sjukgymnastiken eller arbetsterapin då hade heller ingen kommit på att erbjuda mig det. Hade jag inte själv ifrågasatt min medicinering då hade det bara rullat på vid sidan om mina andra mediciner utan att någon egentligen faktiskt tar sig en riktig funderare på hela mig. Nu vet jag ju inte om det kommer att bli så i alla fall men jag har ändå satt en boll i rullning.
Varför kan inte vården ha samordnad vårdplanering precis som de har tillsammans med kommunen om någon skulle behöva hjälp därifrån då de kommer hem från sjukhus? Varför kan man inte inom vården ha samarbete över specialistgränserna och mellan olika yrkeskategorier för att gynna patienten och kanske lättare kunna se hela människan? För jag orkar inte tänka ut allt på egen hand och dessutom så tar det så mycket längre tid om jag ska vara den som ska se mig själv. Jag tror att man kan få en mycket mer effektiv vård som gynnar patienten, som minskar sjukskrivningar och sjukskrivningarnas längd. Eller har jag bara missat något?
