Igår, årets sista dag, fick jag reda på att en vän till min svägerska hade gått bort i cancer. Jag har träffat den här kvinnan några gånger men kan inte säga att jag kände henne. Trots detta blir jag berörd. Så berörd att det känns ofattbart hur en levnadsglad, ja det var så jag uppfattade henne, ung kvinna kan få dö. En kvinna som också var mamma till ett barn på snart 7 år. En kvinna som också nyligen gift sig med sin kärlek och sitt barns pappa. Ofattbart. Men i allt det här ofattbara finns en kluvenhet. Sedan jag blev sjukskriven för mer än ett och ett halvt år sedan har jag önskat att jag fick byta, byta sjukdom med någon som hon, med någon med cancer som skulle leda till döden. Jag önskade mig det här bytet för att jag då skulle slippa välja själv, för att det då skulle bli legitimt att dö. Jag önskade också det här bytet för att människor runt omkring mig skulle se eller åtminstone förstå att jag var sjuk, sjuk på riktigt. Att jag var drabbad av en fruktansvärd sjukdom som inte gick att bota på ett litet kick, att det inte bara var att ta sig i kragen och kämpa på. Att mina inre smärtor skulle bli synliga.
Idag när jag ser tillbaka på året som gått kan jag förstå att jag varit väldigt, väldigt sjuk. Idag när jag får de här känslorna inför den här kvinnans död kan jag förstå att mina tankar och känslor senaste året inte tillhört en frisk persons tankar och känslor. Det hemska är att jag trots mina känslor idag fortfarande kan känna lite avundsjuka. Men den där avundsjukan är inte stark längre men den finns ändå kvar där och det är lite skrämande. Senaste veckorna har det ändå hänt någonting med mig, något positivt. Jag tänker inte längre på att jag vill dö, jag ser inte varje träd som en möjlighet till frid. Det känns som om dessa tankar bara slutade, rakt upp och ner från den ena dagen till den andra. Men tankarna har nog avmattats i intensitet under en tid men ändå alltid funnits där. Det har varit som en lång plågande viskning i mitt huvud som aldrig tystnade. Men nu har tröttheten tagit över helt och hållet, orken är som bortblåst.
