Sorgsen

Jag är på väg att lägga mig i sängen och sova men ville skriva lite här först. Jag har en känsla av sorg inombords men kan inte riktigt förklara den. När man är så gammal som jag borde man kunna klara sig på egen hand och inte vara beroende av att andra ser och bekräftar en. Man borde kunna stå på egna ben och ha ett självförtroende som åtminstone gör att man kan hålla huvudet högt och tillåta sig själv att vara den främsta. Den främsta i sitt eget liv, den person som man bäst tar hand om och ser till att den mår bra. Om man inte tar hand om sig själv hur kan man då ta hand om andra? Mitt svar på den frågan är att det går, ett tag, faktiskt ett rätt så långt tag tills allt brakar. Men att verkligen förstå vikten av att ta hand om sig själv kan vara svårt att förstå men framförallt mycket svårt att leva efter. Det är också väldigt svårt att ändra sitt synsätt till att man faktiskt duger precis som man är utan att behöva prestera det bästa. Hur börjar man leva på ett annat sätt än man gjort stora delar av sitt liv? Hur ska man kunna ändra sina automatiska handlingar eller åtminstone reflektera över dem innan de utförs? Hur ska man kunna sänka kraven på sig själv och även på andra? Det tar tid, det tar kraft och det går inte av sig självt.

15 okt 2013