Så var dagen här

Idag händer det, mötet med Försäkringskassan och arbetsgivaren. Jag tar det så allvarligt, det känns så stort så livsavgörande på något sätt. Jag är rädd. Nervös över vad som kommer att sägas och beslutas. Har en stor klump i magen. Måtte det här gå bättre än för ett år sedan. Fördelen är väl att jag inte vill dö längre, känns konstigt att skriva det men så är det. Senaste två veckorna har jag börjat må bättre psykiskt, vill inte dö längre. Det vände från ena dagen till den andra och sen blev en dag en vecka och nu är jag uppe i två veckor. Det är ju inte så att depressionen i sig bara försvann, den bara klev upp ett steg ur djupet. Nu ska jag bara fixa att börja med en rehabilitering också, eller så är det inte dags än. Som förberedelse inför mötet har jag försökt att formulera skriftligt om hur jag mår, vad jag kan tänka mig att arbeta med framöver, tänkbara rehabplatser, orosmoment osv. Men nu vill jag mest att den här dagen ska ta slut, att mötet skall vara över och att jag vet utgången. Klump i magen.

22 okt 2013

Comments powered by Disqus