Mitt inre skriker efter ensamhet

Veckan blev inte riktigt som tänkt. Jag hade sett fram mot att få några dagars ensamhet under några timmar då sonen skulle vara på dagis och mannen på jobb. Sonen blev sjuk och mina dagars ensamhet försvann med det. Synd om sonen förstås men jag behöver så väl de där timmarna i ensamhet och tystnad utan någon som pockar på uppmärksamhet. Till på köpet tappar jag nästan andan när jag tänker på att min man kommer att vara borta sex kvällar i rad, sex kvällar som jag har ansvaret för sonen. Det är ju så det blir med eftermiddagspass och några kvällsaktiviteter. Det är absolut inte så att jag inte unnar honom att få göra lite trevliga saker på sin fritid, det är bara jobbigt för mig att de råkar sammanfalla i anslutning till eftermiddagspassen. Min man är helt klart värd att få göra annat på sin fritid än att bara ta hand om både mig och sonen. Det blir bara extra många kvällar i rad som jag måste fixa kvällen ensam tillsammans med sonen. Kvällsmat och nattning. Finnas tillgänglig och vara där, 100 procent. Inte dra mig undan om jag behöver. Förhoppningsvis mår sonen bättre framåt helgen och kan kanske sova borta någon natt så jag får lite ensamhet att andas ut på. Förstår inte att jag fått sådant behov av ensamhet, tystnad, inga krav, inget ansvar. Det kom efter kraschen.

25 mar 2014

Comments powered by Disqus