Att inte kunna säga som det är

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att bara säga som det är. Jag vet inte hur många gånger jag svarat något helt annat än vad jag kanske borde. När folk frågar mig hur jag mår, både bekanta och de som är mer nära, säger jag att det rullar på, att det är rätt ok. Men egentligen är det inte alls bra. Men det rullar på ändå så det kanske inte är att ljuga i alla fall? Min fasad är ganska stark just nu och min känsla är att om jag river den så kommer allt att gå åt skogen. Det känns som om det är bättre att leva med fasaden som på något sätt håller ihop mig, håller mig uppe. Bättre än att falla sönder och samman igen. Dagarna varierar nu, ibland börjar det faktiskt kännas rätt ok på riktigt. Det är nästan så jag inte tror på det själv. Men andra dagar är riktiga neråtdagar men det försöker jag dölja förstås. Min terapeut säger att det vore bra för mig att bryta ihop, att rämna min fasad så jag kan bygga upp något nytt men jag vet inte, vågar inte. Jag kan inte säga som det är.

3 okt 2013

Comments powered by Disqus