Läste en artikel häromdagen om Linus Thörnblad, fd höjdhoppare på elitnivå. Han blev tvungen att sluta mitt i karriären på grund av att han drabbades av en utmattningsdepression hösten 2010. Han beskriver att många i hans omgivning har haft svårt att förstå vad det handlar om när man hamnar i en utmattningsdepression. Han har därför försökt att sprida information om utmattningsdepression genom att föreläsa om det men inom idrottsvärlden har intresset inte funnits att låta honom sprida sitt budskap. Linus upplever det tabu att prata om att man har drabbats av psykisk ohälsa. Han är rädd att bli stämplad som han som inte klarade pressen, han som är psykiskt sjuk. Precis så här upplever jag att det är generellt. Dem allra flesta jag har kommit i kontakt med som drabbats av en utmattningsdepression har upplevt att omgivningen inte förstår. Sen är det väl också så att det inte går att förstå helt fören man själv har hamnat i det men det finns de som vill försöka att förstå och det finns de som inte vill förstå vad det innebär.
Att bli sjukskriven för psykisk ohälsa var verkligen inget jag trodde kunde drabba mig. Att jag dessutom varit sjukskriven i mer än ett och ett halvt år var heller aldrig något som fanns på min världskarta. När det gällde att välja olika tilläggsförsäkringar till fackets grupplivförsäkring gjorde jag inga val, bara valet att köra på grundutbudet. Orsaken till detta var tanken att det inte kommer att hända mig, jag kommer aldrig att behöva använda försäkringen. Framförallt inte sjukförsäkringen, för vem blir sjukskriven i flera år, inte jag i alla fall. Nu sitter jag och ångrar mitt tankesätt bittert. Jag hade fått så mycket mer pengar varje månad än vad jag får nu. Dumsnål. Om jag hade betalat 26 kr till varje månad hade jag fått maxbeloppet från försäkringen vilket är flera tusenlappar mer än vad jag får idag, nu har jag det lägsta beloppet istället. Men pengar är inte allt men de betyder en hel del i alla fall. Det som stör mig mest är nog ändå hur jag tänkte vad det gällde min risk att bli sjukskriven. För mig var det bara så att det aldrig skulle hända. Livet är aldrig så enkelt att man kan förutsäga vad som ska hända och vilken vändning livet kommer att ta. Det har jag lärt mig nu, den hårda vägen.
Jag önskar bara att det inte ska vara så tabu att prata om psykisk ohälsa och att det inte ska vara så tabu att vara sjukskriven på grund av det. Psykisk ohälsa står för så mycket, inte bara utmattningsdepression även om det är mitt fokus just nu.
Artikeln om Linus Thörnblad kan ni läsa här: http://www.sydsvenskan.se/sport/det-var-pa-liv-eller-dod-och-da-valde-jag-livet/
