Fick hem boken – Genom väggen (2011) av Magnus Krusell i förgår. Den handlar om författarens resa in i utmattningsdepression och sedan vägen ut ur den. Jag hade inte ork att läsa egentligen men ögnade lite planlöst och hamnade på en sida om hur författarens rehabilitering tillbaka hade sett ut. Gissa om jag blev arg, han hade fått studera en hel termin med sjukpenning, en hel termin hade han fått godkänd som rehabilitering. Men inte jag. Jag fick inte ens prova på en kurs på 25 %. Ska det vara så här konstigt i vårt fina Sverige. Ska det bara vara vissa som får del av den fina sjukförsäkring vi har som är finansierad med våra inbetalda skattepengar. Nu låter jag som pensionärerna som anser att de har stora rättigheter på grund av att de betalat skatt i alla år men det ligger något i det. Magnus Krusells plan var att försöka byta bana, att pröva på att studera för att se om han skulle klara av det både kognitivt och psykiskt. Precis det var min plan också. Nu var det här visserligen 2006, det vill säga ett par år sedan men inte allt för avlägset ändå. Irriterad. Besviken.
Det känns som om Försäkringskassan och deras regler inte tar hänsyn till varför en person varit eller är sjukskriven. Rehabiliteringen bör kanske se olika ut beroende på sjukdom och varför man blivit sjuk. Men det verkar som om det inte spelar någon roll om man har skadat ryggen eller om man blivit sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Sen beror det ju förstås också på hur man har drabbats av den psykiska ohälsan. Om det är förknippat med arbetsplatsen kanske man borde kolla på alternativa lösningar för rehabiliteringens utformning och inte vara så stelbent.
Här är ett skrämmande exempel på hur vårt fina sjukförsäkringssystem fungerar i Sverige: http://arbetet.se/2011/02/25/offer-for-varldens-hardaste-sjukregler/
