Efter för hög aktivitetsnivå i torsdags och fredags har jag nu känt mig mörbultad och supertrött i flera dagar. Dessutom har jag fått veta att jag troligtvis inte kommer att få komma tillbaka till de arbetsuppgifter som jag verkligen ville komma tillbaka till. Det var det enda jag hade som ljuspunkt när jag tänkt på en återgång till jobbet. Imorgon skulle jag träffa min chef och då skulle jag antagligen få beskedet svart på vitt men jag vågar inte gå. Vill inte veta samtidigt som jag vill veta. Jag är rädd för mig själv, rädd för hur jag kommer att reagera, rädd för vad jag kommer att göra. Jag har ingen som kan följa med och utifrån det har jag bestämt mig för att skjuta upp det där mötet med chefen. Men jag är rädd att svackan kommer bli djup, riktigt djup igen. Är bara så trött på det här. Det har gått två år nu, två år av mörker och utmattning. Orkar inte med en vända djupt ner igen.
Mitt i allt det där eländiga har jag ju så mycket att vara tacksam och glad för men det liksom hjälper inte riktigt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag trots att solen skiner.
