Jag har inte valt att bli sjuk

Precis så är det, jag har inte valt att bli sjuk! Jag går inte hemma för att det är så väldigt roligt och bekvämt. Jag har inte legat på sjukhus i sammanlagt 9 veckor senaste året bara för skojs skull. Jag går inte i terapi för att jag tycker att det är så roligt att få prata om mig själv. Jag äter inte en massa mediciner för att det är så gott att knapra piller och för att bli lite roligare. Jag äter mediciner för att överleva, jag går i terapi för att överleva, jag har legat på sjukhus för att överleva och jag är hemma för att överleva, bli stabil. Det är också på grund av dessa saker som jag reagerar så negativt på både Försäkringskassans och arbetsgivarens regler. Just nu känns det som om jag får skylla mig själv. Att det enbart och endast enbart är mitt eget fel att jag är sjuk. Ja, visst är det mitt eget fel på en del sätt eftersom jag är den jag är men det är också många yttre omständigheter som bidragit till att jag blivit sjuk. En blandad kompott. Idag vet jag inte längre om jag ska skratta eller gråta, det känns så ofattbart konstigt.

Försäkringskassan säger att om jag ska arbetsträna så måste det vara med arbetsuppgifter som jag sedan beräknas att arbeta med, det vill säga att jag inte får påbörja min arbetsträning någon annanstans än där arbetsgivaren sedan kan erbjuda mig en tjänst. Mitt önskemål var, likaså arbetsgivarens förslag, att jag skulle få påbörja en arbetsträning någon annanstans än i min ordinarie arbetsmiljö för att få en chans att komma tillbaka i arbete utan att inledningsvis utsättas för den miljö som jag blev sjukskriven ifrån. Jag själv ser det som en chans att få bygga upp lite självförtroende innan jag sätter mina fötter på mitt kontor igen. Men nej, det går inte, man får inte göra så enligt Försäkringskassan. För skulle det gå bra för mig med arbetsträning utanför min ordinarie arbetsmiljö och det sedan inte skulle gå bra i min ordinarie arbetsmiljö, då blir jag utan sjukpenning. Då anser Försäkringskassan att jag får söka nytt jobb på grund av att jag klarar av att arbeta utanför min ordinarie arbetsmiljö. Ja, det låter kanske logiskt men ack så stjälpande för en person som drabbats av en psykisk ohälsa. VILKEN NY ARBETSGIVARE VILL ANSTÄLLA EN PERSON SOM ÄR SJUKSKRIVEN FÖR EN PSYKISK SJUKDOM - EN PERSON SOM ÄR UTMATTAD OCH ALDRIG NÅGONSIN KOMMER ATT KOMMA UPP I DEN KAPACITET SOM DEN HADE INNAN. För mig är det som att sparka på någon som redan ligger ner.

Min arbetsgivare vill hjälpa till men det finns gränser där också. De ska försöka hitta en annan tjänst till mig som jag kan arbetsträna på och sedan få en anställning på densamma om arbetsträningen går vägen. Men då måste jag veta innan jag påbörjar arbetsträningen att det är den tjänsten jag vill ha, att den tjänsten passar mig nu efter min sjukskrivning. Hur ska jag veta det innan jag ens har provat? Dessutom blir jag ju då också av med min grundtjänst, min trygghet som inte längre är någon trygghet. Om vi (jag, läkare, terapeut, arbetsgivare och FK) kommer fram till att jag inte kan återgå till min ordinarie tjänst påbörjas en omplaceringsutredning. Då har arbetsgivaren tre månader på sig att hitta en annan tjänst till mig och om det inte dyker upp något lämpligt inom tre månader så avslutas min anställning. Arbetslös.

Så kontentan är att jag måste gå tillbaka till min tjänst oavsett hur jag mår när jag är där för annars är risken omfattande att jag hamnar i arbetslöshet och tillslut blir utförsäkrad även där. Men jag valde inte att bli sjuk men nu straffas jag.

Ja, jag kanske ser allt rätt så svart just nu. Kanske beror det på att jag fortfarande är sjuk eller kanske beror det på att jag faktiskt börjar kunna tänka klarare. Min upplevelse, min verklighet.

24 okt 2013

Comments powered by Disqus