Ett år har passerat. Ett år sedan jag skrevs ut från den psykiatriska vårdavdelningen för andra gången. Jag har klarat ett år utan att bli inlagd igen. Dels fanns det inte i min värld att behöva bli inlagd igen, inte en gång till. Dels hade jag aldrig tagit mig igenom detta år utan den täta kontakt jag fått ha med min terapeut. Min terapeut som är den enda i världen som jag faktiskt kan säga precis allt till. Det kanske känns hårt för en del som läser här, en del som står mig nära, att jag inte kan säga precis allt till dem. Men det är så det är, att någon liten del i mitt innersta kan jag inte öppna upp för de som står mig närmst. En del behöver man nog inte dela med alla. Jag har dock blivit mycket bättre på att dela med mig av mina tankar och jobbar på det hela tiden.
Det har varit ett jobbigt år. Ett år som psykiskt tagit enormt på mina krafter. Ett omvälvande år. I och med den täta psykoterapin jag gått har jag fått jobba med mitt inre precis hela tiden. Ibland har det varit bra men ibland har jag bara haft viljan att lägga av, lägga ner och bara dö. Men tack vare den täta kontakten med min terapeut har jag fortsatt, kämpat och valt att stanna kvar. Valt att fortsätta leva. Men det har varit tufft, det har varit nära att valet blev något annat.
De senaste månaderna har jag mått allt bättre psykiskt men den fysiska orken har blivit sämre. Den här sista veckan då min aktivitetsnivå blivit högre än normalt har även psyket fått sig en törn igen. Känt mig mer ledsen, grubblat och känt mig osäker på om jag orkar fortsätta. Masken har åkt på igen och det stör mig så mycket eftersom jag verkligen försökt att jobba bort den. Men det är som att det inte går att göra på annat sätt när det blir för mycket negativa känslor inombords för mig. Men det går nog snart över. Borde verkligen gå över.
