I jakten på att hitta en väg ut ur den här utmattningsdepressionen har jag börjat söka en hel del information på nätet. Jag hamnar lite nu och då på sidor som berör mig lite extra. Den senaste bloggartikeln jag hamnade på var mitt i prick! Nina Åkestam beskriver hur det var när hon kraschade och beskriver varningssignalerna som hon så här i efterhand har förstått att det faktiskt var. Jag känner igen mig i en hel del av det hon skriver. Framförallt om när man är så uppe i att klara av sitt arbete, att man upplever sig själv som den som är viktigast för att saker och ting ska bli gjorda på rätt sätt och i tid att man börjar se ner på andra som inte har samma kapacitet. När jag tänker på det så skäms jag. Pinsamt. Men det bara blev så, det var aldrig meningen. När jag kraschade tog jag det väldigt väldigt hårt. Jag upplevde det som om jag tappade hela min identitet, tappade ansiktet. Misslyckad och värdelös var vad jag tyckte att jag var. Det var nog mycket därför jag hade så svårt för att hälsa på mina arbetskamrater där på jobbet, jag hade svårt att komma tillbaka till min korridor och möta allas blickar. Jag som sett ner på andra som inte gjorde sitt jobb ordentligt, nu var jag själv bara en liten skugga i jämförelse. Känslan finns fortfarande kvar inom mig men den har blivit mer suddig, börjar kanske förändras. Det är svårt att förstå att man inte är misslyckad utan bara har råkat ut för en sjukdom, som vem som helst skulle kunna råka ut för. Eller ja, kanske inte vem som helst egentligen. Dem som jag sett ner på kanske faktiskt är dem som klarar sig bäst för de besitter inte behovet av att alltid prestera på topp, inte alltid vara bäst och mest noggranna. Det har varit en lång process att bara kunna beskriva det här, att ta till sig och förstå och se hur det faktiskt har varit. Jag trodde jag var en ödmjuk person men så här i backspegeln kan jag se att jag nog inte alla gånger var det. Är det något jag vill bli så är det mer ödmjuk inför människors olikheter och känna en riktigt stor ödmjukhet inför dem som faktiskt vet sina gränser och också sätter dem. En sådan person måste jag bli någon gång, som kan sätta gränser för min egen skull.
Nina Åkestams bloggartikel hittar ni här: Välkommen till den mörka sidan del 2 - att krascha
